Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Litteraturens bakgrund under folkungatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
,’ï
s
Västgötalagens »lekare-rätt» stammar likväl från en äldre kultur-
period än lagens nedskrivningstid, och under 1200-talets senare
hälft förändrades lekarens ställning högst väsentligt. Såsom jag
redan nämnt, inträdde, särskilt med folkungarnas uppstigande pa
tronen, en total omgestaltning av alla sociala förhållanden. Forn-
tidens Sverige sjönk nu i sin grav och medeltidens trädde i stället
fram. Den katolska hierarkien vann nu fast fäste i vårt land, riddar-
väsendet infördes, tyska legotrupper anlitades i krigen, städer upp-
stodo med en delvis tysk befolkning, och till dessa medeltida ny-
skapelser sällade sig nu ock en annan klass av lekare med en
annan publik, en annan repertoar och en betydligt förbättrad sam-
hällsställning. För att förstå detta är det nödvändigt att kasta en
blick på de litterära förhållandena i utlandet.
Vid den egentliga medeltidens början hade Frankrike blivit
det tongivande landet inom det europeiska kultursamhället, och
detta kom lekaren att spela en mycket framstående roll, särskilt
för litteraturen. Lekaren, joculatorn, »joglearen» -—■ såsom han
gemenligen kallades ■—■ hade väl även här förut varit en föraktad
och särskilt av kyrkan förföljd gycklare, som roat sin publik med
åtskilliga lägre akrobatkonster. Men i följd av klostrens fullständiga
désorganisation på 900-talet hade yrket rekryterats av en mängd
förlupna munkar, s. k. vaganter, som måste leva och därför sällade
sig till dessa kringstrykande gycklare. Genom dessa vaganter fick
yrket en vida mera litterär karaktär. På marknader, pilgrimsorter
och dylika platser föredrogo de än roande, än spännande berättel-
ser för folket, och det var dessa joglearer, som nu blevo bärare av
Frankrikes nationella hjältediktning, av chansons de geste, sångerna
om Karl den store och hans paladiner. Sina gamla gycklarkonster
övergåvo de därför icke, och i en fransk dikt omtalas en dylik
joglear med mycken sympati. Men det hindrar icke, att han, strax
efter det han föredragit en dikt, ger sig till att stupa några kuller-
byttor. Sin egentliga publik hade dessa joglearer, som sagt, vid
pilgrimsorterna, men även höga herrar togo dem i sin sold, för att
de, medan slottsherren satt till bords, skulle roa honom och hans
sällskap med dikter och berättelser. Detta bruk hade alldeles sin
motsvarighet inom kyrkan. Vid bordet fingo munkarna ej föra
några samtal, utan i stället skulle de lyssna till en legend, som
förelästes för dem. Här var det i stället en riddarsaga, som fick
utgöra bordsunderhållningen. Och exempel finnas både från Frank-
rike och Italien på att städer tagit joglearer i sin tjänst, dels för att
vid vissa tillfällen roa befolkningen med dylika chansons, dels föf
att uppträda vid rådets fester och sammankomster.
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
