Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Den lärda bildningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-
i
V
2 54
Våra
äldsta
böcker.
som skulle studera i Paris, till fots fick vandra större delen av den
långa vägen, och att denna ingalunda var fri från faror. En student,
som 1424 kommit till Leipzig, berättar i ett brev, att några resande,
dagen innan han kommit till Helmstedt, hade blivit plundrade på
vägen, och att vid Halle några köpmän tillfångatagits av rövare.
Att få pengar från hemlandet var med den tidens postgång en inga-
lunda lätt sak, och ofta fingo våra studenter tigga sig fram.
Studieintresset var således mycket livligt. Men icke dess mindre
göra alla dessa medeltidslärde ett oerhört barbariskt intryck på oss.
Det är, som om de hade skygglappar för ögonen. De komma till
Paris och Köln, men av livet i dessa städer taga de ej något in-
tryck, utan skynda att gömma sig i ordens klosterkollegium för att
där lyssna till de föreskrivna föreläsningarna utan att vilja se och
utan att vilja tänka, och de vända tillbaka till hemlandet icke
med några nya tankar, utan blott med mer eller mindre väl in-
lärda läxor. Icke ens i medeltidens litterära liv gjorde de någon
ny insats, och deras betydelse ligger blott däri, att de även till
Sverige spredo denna medeltida kultur.
Klerkens och munkens språk var latin, och med latinet följde
den latinska bokstavsskriften, som nu kom att ersätta runorna, vilka
dock, såsom vi sett, fortfarande voro i bruk under hela medeltiden
och ännu längre fram. Det latinska alfabetet kom med kristen-
domen och användes först på Olof Skötkonungs mynt. Men med
latinet kom ock ett nytt skrivmaterial i stället för det gamla -
trätavlor och vaxtavlor, då man ej i sten inhögg runorna.
Det nya skrivmaterialet var pergament, ty papyrus hade efter
Egyptens erövring av araberna alldeles kommit ur bruk. I Frank-
rike finnas handlingar på papyrus blott från den merovingiska tiden,
i I yskland påträffas de nästan aldrig, och i Italien, där man levde
på gamla lager, är det sista papyrusbrevet från 1057. I stället över-
gick man allmänt till det dyrbarare pergamentet, som i Italien till-
verkades av get- och fårskinn, i Tyskland av kalv. Någon svensk
på papyrus skriven handling finnes ej, och någon svensk fabrika-
tion av pergament har mig veterligen ej existerat, utan vi tyckas,
då vi icke köpte böckerna färdiga på utlandets bokmarknader, hava
varit beroende av importen. Den äldsta bevarade, i Sverige utfär-
dade handling, som finnes, är ett pergamentsbrev, skrivet på Ii6°’
talet av vår förste ärkebiskop Stefan, men fragmenten av vår
äldsta bok, en äldre handskrift av Västgötalagen, är nära ett helt
århundrade senare, i varje fall först från 1200-talet. Under 1300’
talet kom emellertid ett annat skrivmaterial i bruk, nämligen pappe"
ret. Redan på 1100-talet tillverkades dylikt i Italien, men den
1
1
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
