Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Eufemiavisorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Is I I
J
iff
som vidlåda detta nya ridderliga ideal, ligger det
r
Innehållet
i Eufemia-
visorna.
övergått till galanteri; den har blivit förfinad, för-
■
nus Ladulås’ politik hade Sverige inträtt i det europeiska statssyste-
met, utländska seder och åskådningssätt hade vunnit insteg i landet,
varje märkligare tilldragelse firades med riddarslag och torneringar,
och att döma av Erikskrönikan var den höviske, äventyrslystne rid-
daren den tidens idealfigur. Ivan Lejonriddaren var således en bok
för dagen, särskilt passande för den i politiskt avseende visserligen
principióse, men glänsande, praktlystne och ridderlige hertig Erik.
Vi kunna därför med allt fog betrakta Ivan såsom ett uttryck
för den tidens idéliv i Sverige, men göra vi detta, finna vi
ock, vilka genomgripande förändringar åskådningssättet undergått
under de övergångsår, som skilja forntiden från medeltiden. Det
är ej längre det barbariska modet och dödsföraktet, som i främsta
rummet förhärligas i Ivan, utan belevenheten, den ridderliga hän-
givenheten samt fulländningen i vapenduglighet och sällskapsskick.
Kärleken, som i de gamla dikterna haft en dyster, tragisk bak-
grund, har här
lorat i djup och står icke sällan på gränsen till lascivitet. Men
trots de brister,
dock sol över-skildringarna; man märker, att ett nytt åskådnings-
sätt håller på att arbeta sig fram, och i Eufemiavisorna äger detta
ännu nyhetens hela omedelbarhet och friskhet.
k ’
Att mera utförligt referera alla tre romanerna skulle fresta för mycket på
utrymmet, och jag skall därför inskränka mig till att angiva huvudinnehållet
i Ivan. Vid konung Artus’ hov får man höra talas om en underbar källa,
som var farlig att nalkas. Tog man vatten ur den och hällde ut det över
brunnskaret, uppstod ett väldigt oväder och andra egendomliga naturfenomen.
Ivan, den tappraste riddaren vid Artus’ hov, red då ensam dit, fyllde ett bäcken
nied vatten och hällde det ut över källan. Ett våldsamt oväder uppstod, och
strax därefter kom källans vaktare, en riddare, sprängandes fram mot honom.
Dem emellan uppstod nu en häftig strid, som dock slutade därmed, att den
främmande riddaren måste fly tillbaka till sitt slott. Ivan följde efter, så tätt
i hälen, att då portens järngaller föll ned bakom hans fiende, träffade det den
förföljande Ivans häst och skar djuret i två delar. Ivan befann sig således i
sin fiendes borg, men räddades av en jungfru, Luneta, som gav honom en
ring, vilken gjorde honom osynlig. Han fick nu, skyddad av denna ring, skåda
den fientlige riddarens begravning, men också dennes änka, en underbart skön
kvinna, i vilken han lidelsefullt förälskade sig. Det nu följande partiet är det
niest betydande i boken och det för roman breton mest karakteristiska. Genom
Dunetas bemedling kan Ivan närma sig den över mannens död otröstliga änkan,
och det hela slutar därmed, att hon förlåter honom och till sist räcker honom
sin hand och blir hans maka. Därmed hade Ivan blivit den underbara källans
vaktare, och såsom sådan fick han upptaga striden mot riddarna av det runda
bordet, som omsider kommit dit. Denna kamp slutade dock i glädje, Ivan
gav sig tillkänna, och konung Artus och hans paladiner följde Ivan till dennes
slott, där de festligt mottogos av borgfrun. Av henne erhöll Ivan nu tillstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
