Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Konungastyrelsen och Erikskrönikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
i « i :,
il
frågat sig för, han har utan tvivel haft personlig beröring med en
mängd av de handlande personerna i brödrastridens stora drama,
utsport dem om deras minnen samt därefter satt det hela på rim.
1330 fanns en stor del av dessa i livet, 1350 betydligt färre, och
även detta talar för den tidigare tidpunkten. För den äldre tiden
har författaren litat till traditionen, som icke gick längre tillbaka
än vid pass en hundra år, och vid ett par tillfällen förefaller han
hava hämtat sina uppgifter från någon gängse ballad, så t. ex. hela
hans skildring av Jon Jarls död, i vilket parti omkvädet ännu kan
spåras: »förty att sorgen var då kommen till henne». Men vi kunna
fortsätta med den karakteristik, som krönikan själv giver av för-
fattaren. Han står visserligen alldeles avgjort på det segrande partiets
sida, söker särskilt att upphöja den unge konungens fader, »den
milde hertig Erik», gör honom till ett slags martyr och en typ för
alla ridderliga dygder, under det att han med mycket lätt hand
går förbi alla hertigens löftesbrott och politiska vinglerier. Men
han är ingen fanatisk partiman, utan älskar tapperhet och högsint-
het, även då han finner dem hos motståndarna, såsom hos den unge
Magnus Birgersson. Han har framför allt en verkligt human upp-
fattning av personer och händelser och känner sig upprörd blott
över låghet och förräderi. Den dygd, vid vilken han särskilt fäster
sig, är »höviskhet», och de hjältar, som dikten skildrar för den unge
konungen, äro framför allt representanter för detta nya ideal, som
särskilt fått sitt uttryck i Frankrikes romans bretons.
Eriks- För hans karakteristik i övrigt kan jag lämna ordet åt Nordfelt.
krönikans Han påpekar »hans intresse för lagar och lagstiftning och legala
handlingar i allmänhet, t. ex. donationer m. m., i förening med hans
förfarenhet i ceremoniella angelägenheter», och han fortsätter: »om
man lägger ihop krönikeförfattarens relativa objektivitet, hans tal
om lagstiftning och lagskipning samt administrativa intresse i övrigt,
hans höviskhet, hans etikettkänsla och korrekta ton, så synes det
mig, att man utan ansträngning får fram bilden av vad som i våra
dagar kallas en civil tjänsteman, d. v. s. ett slags sekreterare, som
i någon egenskap varit anställd inom rikets förvaltning». Möjligen
tiljhörde han »den stab av rättslärde, som förberedde Magnus Eriks-
sons landslag», och han »hör sannolikt till dem, som studerat vid
utländskt universitet, antagligen i Paris, eftersom han med tydlig
aktning omnämner en person, som där avlagt sina lärdomsprov».
Karakteristiken synes mig mycket träffande, och läsaren har må-
hända själv redan dragit konklusionen. Det »civila ämbetsmanna-
ståndet» i den tidens Sverige var så fåtaligt som möjligt. Det
bestod, så vitt man vet, blott av kansleren och några av dennes
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
