Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Officiet och legenden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av Sigtuna-priorn Israel Erlandi gjord uppteckning av S. Eriks mirakler. De
yngre helgonlegenderna däremot hava vanligen karaktären av protokollsan-
teckningar och vittnesmål. Viktigast bland dessa är den biografi, som strax
efter Birgittas död nedskrevs av hennes båda biktfäder Petrus Olavi från
Alvastra och Petrus Olavi från Skänninge,, ty detta,arbete är.den förnämsta
källan till vår kunskap om den berömda sierskans liv samt indirekt källan till
alla följande biografier.
För den moderne läsaren förefaller legenden icke tilltalande. Legendens
Någon gång möter man väl en vacker, stämningsrik berättelse, men karaktar-
i regeln utmärka sig dessa legender för sin enfald och sitt vidskep-
liga bigotteri. Likväl är denna litteratur den måhända viktigaste
under medeltiden, den, vilken kanske mer än någon annan trycker
sin prägel på tidevarvet. Med legenden uppfostrades barnet, och
för den vuxne var den både uppbyggelse- och förströelseläsning;
legenden motsvarade således både vår tids skolböcker och vår tids
romaner. Den världsåskådning, som ligger till grund för de flesta,
blev alltså medeltidens egen. Man såg därför tillvaron i en legen-
darisk sagobelysning, underverk kunde när som helst inträffa, hem-
liga krafter voro ständigt verksamma, naturen och människan voro
blott olika stridsfält, där helgon och djävlar kämpade sin oförson-
liga kamp med varandra. De ideal, som framställdes, voro raka
motsatsen till dem, som under renässansen förhärligades. I stället
för renässansens forskningsbegär upphöjdes här den blinda tron så-
som människans främsta plikt. Varje tvivel, varje försök att spörja
efter ett varför, stämplas såsom en syndfull förmätenhet och
undgår i legenden aldrig sitt straff.
För legenden ter sig hela den jordiska tillvaron såsom oren och
syndbesmittad. Den lära, som i oupphörliga variationer predikas,
är, att varje naturlig drift måste kuvas och undertryckas. Farligast
av dessa är kärleken, och det gör ett fullkomligt hemskt intryck
att ur denna synpunkt studera medeltidens legendariska litteratur.
De själslidanden, som denna kamp måste hava kostat, förefalla att
hava varit oerhörda. Det oskyldigaste fattas såsom syndigt, någon
kysk nakenhet existerar ej, och hela fantasien gör intryck av att
vara uppfylld av lasciva bilder. Munken pinar och plågar sig själv,
han rullar sig bland törnen för att kuva sin brånad, han sticker sin
hand i elden, han fastar och söndersliter sin kropp med gissel
och tagelskjortor — men förgäves; sinnlighetens lockande, för-
föriska bilder fylla dock ständigt hans fantasi och gyckla för hans
drömmar.
Än ohyggligare förefaller denna tillbakahållna lidelse, då den
tager sig det enda uttryck, som för den legendariska världsåskåd-
ningen var möjligt: då munken riktar sin kärlek till jungfru Maria,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
