Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens avslutningsperiod - Unionstidens världsliga litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På Island finnes en följd av ursprungligen danska ballader — ofta
i en äldre form än den, i vilken de föreligga i Danmark — och
vidare »rimur», men för kämpavisan hade man där tydligen icke
sinne; den tillhör Norge och Färöarna. Att skifta ut boet mellan
dessa båda fordringsägare är vanskligt. Men sannolikheten talar
för, att de flesta av de Färö-visor, som äro byggda på gamla
sagor och som även föreligga på norska, äro av norskt ursprung,
och även sådana visor, som blott äro kända från Färöarna, Dan-
mark eller Sverige — såsom Hjalmar och Angantyr, Alvur Kongur
och Brusajökils kvædi — äro nog ursprungligen norska och ha
från Norge spritt sig åt öster och väster. Därmed är icke sagt,
att ej en eller annan visa kan hava kommit från Färöarna till
Norge. Men i detta senare land var det, som kämpavisediktningen
först började. Dessa kämpavisor äro omdiktningar antingen av
fornaldarsagor eller av romantiska sagor om Karlamagnus och hans
krets. Den fråga, som Liestöl därefter undersöker, är förhållan-
det mellan visorna och sagorna. Vad de romantiska sagorna be-
träffar, vet man, att de på 1200-talet översattes till norska, och
här föreligger således ingen svårighet. Fornaldarsagorna däremot
finnas blott på isländska. Men dels kunna ju även dessa sagor
hava funnits upptecknade i norska, nu förlorade handskrifter, dels
är det obestridligt, att fornaldarsagan, vare sig den var upptecknad
i skrift eller ej, var synnerligen populär i Norge, ty det är till en
väsentlig del norska fornaldarsagor, som Saxo återgiver. De i vi-
sorna behandlade sagorna voro således kända i Norge. I vad mån
visdiktarne haft en skriven saga eller en blott muntlig tradition till
källa, är naturligtvis svårt att avgöra. Visorna synas vid första
blicken skilja sig ganska starkt från sagorna, men härvid har man
först att taga hänsyn till de ombildningar, som en visa under
tidernas lopp gärna utsättes för, och de romantiska kämpavisorna,
som ju med all säkerhet ytterst återgå till skrivna sagor, äro i detta
fall lika avvikande från originalen som de kämpavisor, som återgå
till fornaldarsagor. Men böcker voro under medeltiden dyrbara
saker och läskunnigheten var ej vidare stor. Det vanliga var väl
därför, att en läste upp sagan och att de andra hörde på. Var be-
fann sig då visdiktaren? Var han densamme som uppläsaren, befann
han sig bland åhörarna eller var han bland dem, för vilka sagan
ånyo berättades av en åhörare? Den frågan är svår att besvara, men
den största sannolikheten är väl, att han tillhörde någon av de båda
senare kategorierna.
Liestöl slutar med att söka giva en tidsbestämning för dessa
kämpavisor, men medger, att detta är vanskligt, då alla visor nog
28 Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. I. 433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
