Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Femtonhundratalets teologiska litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Angermannus, en visserligen för vår tid i det hela motbjudande
personlighet, men ytterst tidstypisk. Han hade studerat i det
renläriga Rostock och hade där utbildats till en oförsonlig luthersk
dogmatiker, som hade ett rent behov att gräla och smäda. Vid
julen 1576 utfärdade han jämte de andra Stockholmsprästerna en
förklaring mot liturgien, blev med anledning därav av konungen
avlägsnad från huvudstaden och gick slutligen i landsflykt till
Tyskland, där han lät trycka åtskilliga arbeten mot katolicismen och
liturgien i hemlandet. Efter Johan III:s död vände han tillbaka, då han
av det segrande lutherska partiet valdes till ärkebiskop. Men han
råkade snart i gräl med hertig Karl, blev fängslad och slutade 1607
såsom fånge sitt oroliga liv — en övertygelsens, men kanske ännu
mer en hatets martyr. Hans styrka ligger i smädelsen och
oförsonligheten. Icke ens den gregorianska kalendern kan han
godkänna, emedan den införts av en påve: »enär den romerske påven,
denne svurne och mest uppenbare fiende till Guds kyrka, är
förklarad och bevisad vara Antikrist, kunna vi på inga villkor antaga
hans kalender, på det vi ej må synas erkänna denne glupande ulv
och Antikrist såsom vår herde». Då man från liturgisthåll framhöll,
att det var en kärleksplikt att bedja för alla mänskliga varelser,
även för våra fiender, förvände Angermannus detta till följande
slutledning: vi skola älska alla människor, även våra fiender;
Antikrist (= påven) är en människa; ergo skola vi älska Antikrist. Nej
— säger han — vi skola visserligen älska våra, men icke Guds
fiender, och påven och hans anhängare äro Guds fiender, emedan
de hålla på mässoffret och på de goda gärningarna. Därför är det
en hädelse att bedja till Gud för dem, ty de hava syndat mot den
helige ande och hava dömts till den eviga döden.
Angermannus slår rekordet i teologiskt pöbelspråk. Efter hans
tid blir tonen onekligen värdigare, och den strid, som utkämpades
mellan den kalvinistiskt sinnade Karl IX och den lutherske
ärkebiskop Olaus Martini, fördes på ett sätt, som är hedrande för bägge.
Denna strid var den sista under reformationstiden. Den lutherska
kyrkan hade med Sigismunds fall vunnit en avgörande seger,
papismens anlopp var tillbakaslaget, och Johan III:s försök att medla
hade fullkomligt misslyckats. Men det är med en oavvislig
medkänsla man läser de vemodiga ord, i vilka den döende konungens
krossade förhoppningar komma fram: »För några år sedan räknade
de denna mässordning för god. Var hon då god, vi hava de henne
icke hållit? Men är hon nu ond, som de säga, vi hava de henne
tillförene underskrivit? Vilja de ej hålla den nya mässordningen,
så må de hålla den gamla: vi äro icke deras samvetes konung. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
