Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Trettioåriga kriget och den svenska kulturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
I januari 1653 skriver han: »Den 10 hujus stod Grev Jakobs bröllop på
slottet med den sköna Sparren med stor prakt. Förleden Tre Konungars dag
blev det spelet hållet på slottet, om huru alla gudarne voro till gäst hos herdarne-
och herdinnorna. Det haver varit mycket vackert att se på och hava (de) lekt
allt intill klockan 7 om morgonen. Rikshovmästaren Ulfeldt var Jupiter eller
den förnämste av gudarne, den spanske envoyéen var Mars och den polske
kanslern Bacchus, vilken kom inåkandes på en stor tunna och blev dragen
med ett hiskeligt stort stop i handen, fullt med vin. Drottningen och hertig
Adolf voro med hela hovfolket klädda i herdekläder.»
Det är medaljens ena sida. Den andra är mindre tilltalande. Den 16 februari
s. å. skriver han: »Eljes går här ett rop — dock vill jag hoppas, att det intet
är sant — att Grev Gösta Ijnnartsson skulle vara ihjälstucken av en ung furste
av Holstein, och det på sådant manér, att den fursten har kallat honom en
pappersgreve, däruppå Grev Gösta har skullat givit honom en örfil, och strax
haver den andre dragit sin värja och därmed ränt honom tvärt igenom. Grev
Göstas hovmästare, som heter Smidt, skall ock i samma tumult hava blivit
ihjälstucken.»
Den 9 mars heter det: »Eljes är här intet nytt, utom att här hänges hiskeligt
mycket folk upp. I dag blev en präst med en annan hängd, så att det väl
synes sant vara, som säges, att kriget gör tjuvarne och freden leder dem till
galgen. Jag menar här hänga nu 10 stycken på rad».
Den 31 mars: »Nytt för denna gången vet jag allenast (!) detta, att de
skälmarne neder i Närke, som hade anstiftat det upproret, hava somliga redan
stått ut deras straff och blivit rådbråkade och somliga blivit hitförda till att
här bliva marterade. Som det säges skall den ene, som är förste anstiftaren,
bliva en glödande järnkrona på huvudet satt, förr än han skall dö, för att
därmed förlänga pinan, han méd de andra väl förtjänt har. I förleden tors-
dags blev en liten balett dansad på Jakobsdal, och reser Hennes Majestät mest
var dag emot aftonen dit ut till att spatsera och kommer sent tillbaka.»
Med dylika trevliga historietter uppvaktar Ekeblad sin fader varje
postdag. Än är det en pikant duell, än är det en historia om en
bokhållare, som skurit halsen av en överstelöjtnant, sedan båda —-
efter att på söndagen hava åhört predikan och därefter anställt ett
litet slagsmål — somnat in på golvet bredvid varandra, »överst fulla»
och »goda vänner», än är det en avrättning — Södermalms galge,
heter det, är »så fullhängd, att näppeligen däri mer hängas kan,
förr än några avfalla» — än ett drastiskt dryckeslag.
Det egendomliga i dëssa »on dits» ligger ej i själva händelserna,
ty mord och dylika brott hava ju förövats i alla tider, utan i tonen.
En av reformationstidens män kunde, om han berättat om dylika,
tilldragelser, svårligen hava undgått att bifoga några salvelsefulla,
kommentarier om söndagens ohelgande, dryckenskapens sorgliga,
följder o. s. v. För Ekeblad däremot äro några värjstyng, en avskuren
strupe och ett par rådbråkningar den alldagligaste sak i världen, och
de omnämnas i hans skvallerkrönika med lika stort och lika litet
intresse som värdskap och baletter. På 1500-talet hade varje brev-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
