Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Kanslikollegiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olika sätt, även i samma arbete. Den enhetssträvan, som känne-
tecknar den karolinska tiden, gjorde sig emellertid även här gällande,
en särskild ortografisk kommission nedsattes, och utan något formligt
beslut blev dess förslag antaget och följdes vid korrekturet av 1703
års bibel. Då en boktryckare sedan använde en olika stavning i ett
arbete, som skulle censureras, ålades han av kanslikollegium att
»följa den vedertagna ortografien i den stora nya bibeln». Och efter
detta blevo verkligen korrekturen bättre och tryckfelen färre.
Frånser man emellertid denna fördel, så var censuren ett bland
de svåraste hindren för litteraturens fria utveckling, och jag kan an-
föra ett exempel, som är belysande även för de andra svårigheter,
mot vilka 1600-talets boktryckare och författare hade att kämpa.
Rikshistoriografen Videkindi hade — troligen kort efter sin utnämning
till rikshistoriograf 1665 —■ av regeringen fått i uppdrag att utarbeta
bl. a. Gustav Adolfs historia, och om tryckningen avslöt regeringen
1676 ett kontrakt med boktryckaren Wankijf. För staten var
kontraktet mycket förmånligt, ty Wankijf åtog sig att bekosta arbetet,
mot det att han fick försälja exemplaren. Den enda fördel, han
därutöver betingade sig, var, att han verkligen skulle utbekomma
sin fordran hos regeringen å den innestående lön, som tillförsäkrats
honom såsom kunglig boktryckare, dock blott så att han genast fick
en tredjedel av sin fordran, andra tredjedelen, när arbetet hunnit
till hälften, och sista tredjedelen, när det var färdigt. Emellertid blev
arbetet sluttryckt först efter både Videkindis och Wankijfs död.
Wankijfs änka, som förestod tryckeriet, lämnade, allt efter som arbetet
fortskred, korrekturarken till kammarkollegium, som avslutat kon-
traktet, och kollegiet hade intet att anmärka. 1691 blev slutligen
boken färdig, och hustru Wankijf började försälja den. Men då blott
nitton exemplar avyttrats, slogs plötsligt alarm. Rysslands och
Danmarks härvarande sändebud hade funnit några uttryck sårande
och klagade. Regeringen lät då helt enkelt indraga boken, och
kanslikollegiet lade beslag på den osålda upplagan. För hustru
Wankijf var ju detta en ganska obehaglig affär. Hon var alldeles
oskyldig till de otjänliga yttrandena, hade tryckt boken på regeringens
uppdrag och före tryckningen visat upp korrekturen. Hennes ut-
gifter hade varit ganska betydande, över 5,000 daler, och den ut-
lovade innestående lönen hade Wankijf ej fått ut. Hennes fordran
var således så rättmätig som möjligt, men någon ersättning tyckes
hon ej hava fått. Det var, som man härav finner, ytterst vanskligt
att hava några affärer med regeringen.
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
