Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Bureus och den äldsta fornforskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stenar, sitt eget och Messenius’ porträtt samt skar det träsnitt, som
återfinnes på sista sidan av Uppsala mötes beslut. Vi veta dess-
utom, att han lärt sig att slipa diamanter, »konterfeja», gravera
sigill — Uppsala universitets är av hans hand; att han försökt
sig såsom skald, visserligen med ringa poetisk begåvning, men med
ett långt vaknare sinne för formens betydelse än någon av hans
samtida; att han var en skicklig ritare samt såsom sådan erhöll i
uppdrag att rita mönstret till den tapet, som fattades i den prakt-
fulla, av Erik XIV beställda serien. Enligt vad hans biograf Stenius
upplyser, var han ock utmärkt i geometri, mekanik och astronomi,
och den resa till Italien, varom Burens’ anteckningar tala och till
vilken Karl IX ville hjälpa honom, skulle enligt Stenius hava avsett
att utbilda honom till arkitekt.
Bureus var således obestridligen en rikt begåvad natur, och det
kan ej nekas, att man hos honom finner något av renässansens be-
prisade mångsidighet. Men dock drar man sig för att ställa honom
på samma plan som t. ex. Stiernhielm, och orsaken är väl den, att
det dock hos Bureus finnes något förkrympt. Då man läser hans an-
teckningar, får man visserligen å ena sidan intrycket av en stor,
mångsidig begåvning, men å den andra även känslan av att denna
begåvning saknat sol och därför ej heller kunnat utvecklas såsom sig
bort. Stiernhielm levde under lyckligare omständigheter, glansen från
Kristinas hov kastade sitt skimmer även över honom ; Bureus däremot
tillhörde de hårda och strävsamma tider, då Karl IX:s och Gustav
Adolfs generation genom umbäranden och mödor lade grunden till
Sveriges storhetsperiod. Och detta trycker sin stämpel på Bureus.
Till en del berodde det väl på den tidens oviga avlöningssätt, att
så många så att säga stannade i växten. Det gör ett egendomligt
intryck att läsa om en 35 års man av Bureus’ betydelse, att han
under pesttiden 1603 mest födde sig med »likpenningar», d. v. s. att
han erhöll 12 öre från varje stärbhus, åt vilket han gav glans genom
att följa med likprocessionen, och i slutet av samma år antecknar
han: »När mig feltes födan, lagade Gud alltid, att jag antingen
fick sägare (= klockor) att bota eller göra signeter, stundom epitha-
lamia och epitaphia», och kort därefter: »Skänkte Pampineus mig en
slät daler och en guldklipping för epithalamio och mat fullt upp»-
I de vanligaste fallen hade ämbetsmannalönen på 1500-talet karak-
tären av gratifikationer, som stundom utföllo, stundom innehöllos,
och löntagaren blev därför föga bättre än en tiggare. Då seder-
mera en ordentlig lön anvisades, bestod denna i ett gods — Bureus
fick Vårdsätra — men denna lön gjorde av vetenskapsmannen en
bonde, som framför allt måste vara betänkt på gårdens skötsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
