Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Stiernhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talade skalden från det gamla bergsmannalandet i Dalarna, var
Herakles, den minst attiske och mest bondske av de helleniska
heroema.
Fru Dygd och Fru Lusta höra ock hemma inom 1600-talet.
De uppträda väl draperade i en viss antik värdighet, men i grund
och botten äro de goda svenskor från den karolinska tiden.
Lustan skulle en sydlänning helt visst hava uppfattat på ett helt
annat sätt, han skulle hava betonat hennes demoniskt lockande
makt, och det är såsom Armida Tasso framställt henne; men Stiern-
hielms dalkarlsöga såg kanske skarpare, och för honom var hon
»sminkad och färgad». Icke heller Dygden erinrar om den syd-
ländska uppfattningen. Hon är den gamla Götamatronan och liknar
så litet som möjligt Dantes Beatrice, som ju i Divina commedia i
viss mån kan sägas motsvara den svenska allegorien. Dygden
saknar fullkomligt denna överjordiska skönhet, som italienaren for-
drade av det godas representant; hon är ful som ett porträtt av
en prästhustru från 1600-talet, men det ligger något rörande
svenskt i den skildring, Stiernhielm giver av henne:
En trofast ädel gudinna.
Hon var sedig uti sin gäng och vördig av anseend’,
Viktig i later, full med allvar och ärlig av uppsyn,
Brun under ögon och bränd av solsken, mager av hullet,
Renlig i dräkt, snövit, av silverblänkande klädnad,
Slätt och rätt och skär på det ärliga gamla maneret.
»Denna teckning av dygden — säger Malmström — helst när
hon är iklädd kvinnogestalt, är ej synnerligen lockande, minst för
en tjugoåring.» Kanske icke. Men nog är den svensk, denna
bild av den solbrända, ärliga, trofasta kvinnan i sin enkla, renliga
dräkt, och nog tänker sig den svenske bonden sin brud helst på
samma sätt som den gamle dalaskalden. För Olavus Petri hade
livets uppgift legat i arbetet, och i den punkten tänkte Stiernhielm
och han lika. Han visste nog också, vad han gjorde, då han gav
Dygden ungefär samma drag, som en nutida konstnär skulle hava
givit en allegori av arbetet, ty under den gestalten föreställer sig
hog en dalabygdens son den kvinna, som han vill göra till moder
at sina barn och till maka i sitt hem.
Hela dikten har — om uttrycket kan tillåtas — något av dal-
harlsantik hos sig. Grundtonen är svensk, men därjämte vilar det
över den en stämning av antik bondevärld. Man har ej orätt kallat
Stiernhielm en svensk Hesiodos, ty han liknar den bæotiske skal-
22 — Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. II. 337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
