Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Det franska inflytandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hercules, och »vad angår de övriga verser, i vilka den berömde
Stiernhielm har efterbildat latinsk meter, står jag — hans berömmelse
för övrigt oantastad — fast vid, att de i behag och skönhet stå långt
under de förra, emedan de icke så väl kunna uppfattas av oss som
hexameter». Denna dom sammanhänger därmed, att Lagerlöf, såsom
redan påpekats, insåg, att den svenska versen måste vara byggd,
icke på kvantiteten, utan på accenten, »emedan vi nästan icke alls
iakttaga någon kvantitet utan endast stavelsernas accent». Han
ogillade också en annan punkt på Stiernhielms program: användandet
av fornåldriga ord: »ty språkens naturliga ändamål är perspicuitas,
att vi som klarast kunna meddela andra våra tankar». Likaså fördömer
han alla »nedrige och gemene» ord och alla dialektuttryck. Vilket
språk är då det bästa? Jo, svarar Lagerlöf, vi böra efterlikna dem,
som äro lärde och leva vid hovet, »ty hovfolk och andra sådana,
såsom de uti allt annat äro mer ackurata och beflita sig om sirlighet,
så göra de ock även uti talande», och vi böra ej använda ett språk,
som talas av »bönder, olärt och gement folk». Lagerlöf står här
således på samma ståndpunkt som den franska klassiciteten. Och
liksom denna mot den preciösa barocken förfäktade klarhet, natur
och enkelhet, så är också Lagerlöf en utpräglad rationalist, som
ogillar även de enklaste bilder och metaforer. Huruvida Lagerlöf
hämtat sina idéer direkt från Boileau, synes ovisst, och möjligen har
han fått dem genom någon mellanhand, men ett yttrande syftar direkt
på den franska klassiciteten. Tvenne ingenia, Vergilius och Homeros,
— yttrar han — »hava kommit till det högsta fastigium i konsten,
men fransoserna ha vunnit det i vår tid och bragt sin poesi till den
fullkomlighet, som ingen annan uti Europa, om icke italienarna vilja
tyckas ha gjort det. Men fransoserna ha företrädet däruti».
Genom Lagerlöfs mycket besökta föreläsningar var således marken
förberedd för den fransk-klassiska smakens segertåg även till Sverige.
Men den förste, som klart och bestämt uppträdde såsom en härold
för denna smak, var Samuel von Triewald.
Han föddes 1688 och dog 1743 såsom holsteinskt statsråd. Sverige
lämnade han dock redan 1728, och hans svenska poesi tillhör där-
för den föregående tiden. I poetisk självständighet och fantasikraft
står han givet tillbaka för de mera framstående av den karolinska
tidens skalder. Hans ojämförligt flesta dikter äro översättningar
eller efterbildningar av utländska original, och hans arbeten vittna
i första rummet om en storartad beläsenhet i utlandets vitterhet.
Han hämtade sina förebilder från den grekiska antologien, från
italienska, franska, tyska, engelska, holländska och danska författare,
och även av latinska skalder som Horatius och Juvenalis har han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
