Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Runius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
nyss citerade dikten med
till den lilles föräldrar:
än
en
Somliga av dessa griftkväden äro för övrigt små mästerstycken i
drastisk, realistisk karakteristik. Särskilt ypperlig är hans dikt över
värdinnan på »Gyllene Tunnan», vars bild han målar i färger, som
erinra om Runebergs Lotta Svärd,
sitt kloka ansikte,
vid sidan går och
att sätta fram stop,
svennen göra —
kunna bjuda på
»unga drängar»,
Tunnans» håvor,
Icke ens hans begravningsdikter hava nagon pompös karaktär,
utan äro lika friska, naturliga och — skola vi säga det — pojk-
aktiga som hans andra kväden. Hans ej sällan nog långt gångna
skämt inför dödens åsyn kan väl ofta såra vår tid, men den kraftiga
karolinska tiden, som härdat sina nerver vid Narva och Pultava,
fann däri intet stötande, och Runius lekte med döden, såsom han
lekt med livet. Så t. ex. slutar han den
följande lika oväntade som drastiska råd
Man ser, huru gumman med
sin rena vita bindmössa och sin nyckelknippa
pysslar om i källarsalen, mindre beskäftig med
tärningar och brädspel åt gästerna — det fick
att övervaka vinkällaren, angelägen om att alltid
ren och oförfalskad vara, men sträng emot de
som togo sig för mycket till bästa av »Gyllene
mån om sin »kära gubbe», så länge han levde,
gudfruktig, ärlig och välgörande — »vad kan man mer väl äska av
en kvinna av lika stånd och pund som hon?» Då man läser denna
teckning, tycker man sig se ett verkligt porträtt av en hederlig och
snäll krögarmor från 1600-talets Stockholm, och dragen etsa sig in
i ens minne lika väl som ett av Frans Hals’ porträtt.
Mest excellerade Runius i sina bröllopsdikter, och här är hans
uppfinningsrikedom outtömlig. Hans kvickheter hava väl genom
tidens åverkan förlorat sin udd, av kärlekens väsen har han visser-
ligen en uppfattning, som kan förklara nyromantikern Atterboms
ovilja mot honom, men hans dikt bär dock hälsans färg på sina
kinder, och han är i dessa kväden så oförargligt, glittrande glad,
han rimmar med en sådan oförbrännelig nonchalans och säkerhet,
att vi ej hava svårt att förlåta honom hans försyndelser mot den
goda smaken.
Men en egendomlig verkan göra dessa dikter, om vi till dem
tänka oss den dystra bakgrund, som det stora nordiska kriget gav.
Medan kampen rasade i Östersjöprovinserna och otaliga av landets
Kan ni ej glömma’n än, så vill jag
Ät syster och dess man, vad jag i natt har drömt:
I ären bägge två till edra lemmar friska —
Gå bort och gör en ann, så har ni sorgen glömt.
sakta viska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
