46 (Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Akademier och vittra sällskap

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»salongen», och i det fallet följde vi mera med vår tid, ty på 1750-talet
öppnade fru Nordenflycht en dylik »salong», om vilken jag i det
följande får tillfälle att tala. Men denna hade blott en ganska kort
livslängd och fick icke någon efterföljare förr än på 1800-talet. Det,
som ger den senare frihetstidens litterära kultur dess särmärke, är
därför varken kaffehusen eller salongen, utan de vittra sällskapen.
De äldre voro allvarliga, de yngre ofta bacchanaliskt skämtsamma.
Men icke sällan blandas dessa ingredienser med varandra. Man börjar
under allvarliga ceremonier och slutar med ett muntert gille. T. o. m.
dansordnarna hade denna blandade karaktär. Amaranten, som
stiftades 1760 av två unga tjänstemän i riksbanken, Bellmans kamrater,
var till en början en ganska borgerlig orden, som sammanträdde på
värdshus såsom Claes på Hörnet, Kejsarkronan och dylika ställen.
Dess uppgift var, officiellt, icke att roa medlemmarna med baler och
picknicker, utan dess ändamål förklarades vara »Allmaktens ära»,
som skulle främjas genom »oskyldiga nöjen, vilka icke kunna
misshaga det allseende ögat». De högstämda tal, som inledde
sammankomsterna, ägnades också åt »dygdens gudomlighet och nöjets oskuld»,
och först efter dessa tal började balen.

Ordenssällskapen.

Men det är icke blott denna blandning av allvar och skämt, som
är det karakteristiska för de vittra sällskap, som uppträdde efter
1700-talets mitt och i vilka vi hava att se den börjande oppositionen
mot utilismen. Ännu mera genomgående är deras karaktär av
hemliga ordenssällskap med vidlyftiga ceremonier och djupa mysterier.
Detta inslag kommer utan tvivel från frimurarorden, som redan på
1730-talet infördes i Sverige och som sedan fick en oerhört stor
betydelse för århundradets kultur, egentligen dock först under Gustav
III:s tid. Under frihetstiden var det mera den så att säga yttre
apparaten, som hade betydelse.

Tankebyggarorden.

Det första sällskap, som hade vitterheten till sin egentliga uppgift,
var Tankebyggarorden, som stiftades 1753 eller samma år som
Vitterhetsakademien — först vid denna tid hade utilismen så pass mycket
givit med sig, att man mera allmänt börjat intressera sig för något så
onyttigt som poesien. Orden stiftades av Carl Fredrik Eckleff, en bland
1700-talets största ordensvurmar, som av Schröderheim så målande
karakteriserats: »en besynnerlig man, som samlade tavlor, utan att känna
deras merit, böcker utan att veta deras innehåll, gav sig air av
förmögenhet och dog insolvable, var magnifik och osnygg, talte nästan
aldrig annat än frimureri och levde de sista åren i yttersta crapule».
Tyvärr känner man intet om de frimurarceremonier, som här
förekommo, utan blott ordens rent litterära verksamhet. Så mycket vet
man emellertid, att medlemmarna buro ordensnamn såsom Trofast,

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0068.html

		Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden / 46 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|