Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Censuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som icke skriver annat än vad tillåtet är, behöver icke undandraga
sig censuren av vederbörande». Detta trycktvång, som ju förefaller
oss alldeles olidligt, kändes emellertid under frihetstidens första
skede ganska litet. Man fann det då helt naturligt, att en undersåte
ej fick klandra regeringen, ännu naturligare att man ej fick uttala
några tvivelsmål om den antagna religionen. Men i och med det
att partistriderna blevo hetsigare, började man känna ett behov
av att fritt få diskutera de politiska frågorna. Utvecklingen gick
emellertid i rakt motsatt riktning. Ty med hattarnas seger 1739
nådde trycktvånget sin höjdpunkt, ehuru å den andra sidan deras
partifanatism lockade dem att kränka just de principer, på vilka
själva systemet vilade, och på så sätt kommo de att mot sin vilja
bidraga till censurens avskaffande. De angrepo nämligen hänsynslöst
motpartiet, men hindrade, lika hänsynslöst, detta att svara. Så
småningom tvingades därigenom mössorna att upptaga tryckfriheten
på sitt program, och när hattregeringen föll, föll ock censuren. En
bland de första, som råkade ut för det skärpta trycktvånget, var
Ihre, som ansågs såsom den farligaste av mössprofessorerna och som
man därför ville komma åt. 1743 hade han utgivit två disputationer.
I den ena, De victima publica, utvecklade han — i anslutning till
Grotius, Pufendorf m. fl. — satsen, att statens räddning någon gång
kan kräva, att en enskild medborgare utlämnas, då en övermäktig
fiende så fordrar — således en fullkomligt allmän sats. Den andra,
De tumultu Dalecarlorum, var historisk och redogjorde för det s. k.
nävtåget[1]. 1747 gav han ut en ny avhandling, De pœnis innocentum,
där han utförligare förfäktade samma sats som i De victima publica.
Samma år började emellertid ett rykte gå, att ryssarna fordrade
Tessins utlämnande, och nu blev Ihre anklagad, fyra år efter de
båda första disputationerna. Att Ihre icke kunnat syfta på Tessin,
framgår av datum för De victima publica, och att De tumultu
Dalecarlorum ej haft något avseende på dalupproret 1743 är också
troligt, ty Ihre själv försäkrar, att disputationen var skriven och till
största delen tryckt, innan man den 12 april fick underrättelse om
den hotande stämningen i Dalarna. Detta hjälpte icke. En
kanslirätt nedsattes att döma i saken, och efter en rättegång, som varade
i tre år, blev Ihre dömd att böta ett års professorslön, varjämte han
erhöll en varning.
1749 indrogs en bok, Borgerlig regering, vari författaren blott
redogjort för de olika regeringssätten i Europa. Men detta fann
regeringen »grannlaga och ömt», emedan en dylik redogörelse »kan
leda de mindre grundade och mindre stadiga läsare uti tvekan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
