Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Censuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Trycktvångets fall.
Hans mod och hans oböjlighet hade skjutit en obotlig bresch i
trycktvånget, och detta moraliska mod verkade måhända kraftigare
än de idéer, som han uttalade. Men även dessa voro nya. Det
var en annan uppfattning av friheten, han här uttalade, än den
härskande, och han förkunnade sina satser med en ungdomlig
hänförelse, som erinrar om Thorild. Oelreich å sin sida bombarderade
kanslikollegiet med inlaga på inlaga, den ena försmädligare än den
andra. Opinionen började därför att svänga om. 1759 hade
Nordencrantz utgivit en diger lunta på 700 sidor. Då denna trots
Oelreichs imprimatur indrogs av kanslikollegiet, vädjade Nordencrantz
till den kort därefter sammanträdande riksdagen, och denna
upphävde beslaget. I denna skrift yrkade även han på tryckfrihet, men
oredig i tankegången, som han var, höll han i alla fall på
censuren. I stället för av den av regeringen utnämnde censorn, vars
ämbete visserligen skulle indragas, skulle censuren utövas av
riksdagen samt, då denna ej var samlad, av en av ständerna utsedd
»kansler». I en motskrift uppvisades utan svårighet orimligheten i
detta förslag. Men frågan hade nu kommit på dagordningen, och
vid riksdagen tillsattes också ett särskilt utskott för att inkomma
med ett förslag till utvidgad tryckfrihet. Detta ledde väl icke till
något resultat, ty genom några nu ej kända manipulationer
lyckades man förhindra, att förslaget kom under ständernas prövning.
Snöskredet hade likväl börjat. 1761 utkom en veckoskrift, En fri
swensk, vari tryckfriheten särskilt förfäktades, Oelreich delade
obesvärat ut sina imprimatur, kanslikollegiet kunde trots alla processer
ej bliva av med honom och skördade vid dessa misslyckade
försök blott det blodigaste hån. Den döende hattregeringen vågade
ej längre ingripa, och faktiskt hade man således redan fått en viss
tryckfrihet. Så kom 1765—1766 års riksdag, och vid denna föll
slutligen trycktvånget.
Chydenius.
Den man, som har den främsta äran av 1766 års
tryckfrihetsförordning, är Anders Chydenius, en bland frihetstidens både på
begåvningens och karaktärens vägnar mest betydande personligheter.
Liksom Forsskål var han svensk-finne, son till en kyrkoherde och
själv komminister samt icke blott religiöst intresserad, utan även
socialt, särskilt för ekonomiska frågor. Till hans insatser i detta
fall får jag i det följande tillfälle att återkomma. I sin hemtrakt
hade han genom sin verksamhet tillvunnit sig ett stort förtroende,
och då riksdagskallelsen 1764 utgick, valdes han, ehuru blott
trettiofem år — han var född 1729 — till representant för Österbottens
kapellaner. Ehuru 1765 års riksdag var den första, som han
bevistade, blev han ganska hastigt en bland dess mest bemärkta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0093.html
