Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blev en beryktad stortjuv Jacob Guntlack hängd, och Momma
började då att arkvis och såsom bihang till Allehanda publicera
hans självbiografi; när den tog slut, fortsatte han med
Guntlacks kärleksäventyr. Detta var en teknisk nyhet. Han införde
även en annan: pojkar, som på gator och torg bjödo ut hans
tidning, vars spridning därigenom ej oväsentligt ökades. I ett tredje
fall var han kanske modernare än de moderne. Han förstod
nämligen att skaffa sig artiklar gratis, t. o. m. att få betalt för dem.
Ty på sätt och vis redigerades hans tidning av allmänheten. Den,
som var intresserad för någon fråga — och det var man i hög grad
under tryckfrihetens första tid — skrev därom en artikel och
skickade in den till Allehanda, där den i regeln mottogs, ofta dock
först mot betalning. Med de egentliga nyheterna var det däremot
sämre beställt, ehuru de utländska dock ofta kommo förr in i
Allehanda än i den mera söliga Posttidningen. Även inrikes
nyheter förekommo, men dessa, som mestadels stammade från
tidningens privata meddelare, voro mycket ofta rena skandalhistorier,
såsom om en präst, som supit sig full på Stallmästargården, om
en annan, som spelat kort på långfredagen o. s. v.
Dagligt Allehanda var, om man så vill, således en mycket dålig
tidning, men en tidning, som bar sig. Olyckligtvis levde dock
Vilhelm Momma ett mycket högt liv, hade dyrbara dambekantskaper,
gjorde skulder och måste till sist, 1771, rymma ur landet. Men
hans tidning var då värd 100,000 daler kpt., som assessor Pfeiffer
fick betala, då han övertog den. Tidningen blev nu på sätt och
vis bättre redigerad, och Pfeiffer lär till hjälp vid redaktionen hava
anlitat två av frihetstidens mest bekanta publicister, Daniel Helsingius
och Jakob Gabriel Rothman. Den förre var mösspartiets kanske
mest anlitade smädeskrivare och hade i partiets tjänst utgivit en
mängd anonyma broschyrer. Såsom lön för dessa tjänster hade
han blivit assessor i antikvitetsarkivet. Hans sätt att sköta denna
plats är mycket karakteristiskt för frihetstiden — han infann sig
aldrig i sitt ämbetsverk, och då kanslikollegiet slutligen, 1771,
ansåg sig böra infordra hans förklaring, förmälte Helsingius, enligt
protokollet, »att de uti kungl. antikvitets archivo förefallande
göromål icke egentligen äro de, uti vilka han önskat få uppoffra
sin tid uti det allmännas tjänst, utan att dess flyttning dit skett
genom det den lön, han innehaver, blivit honom som något
soulagement lämnad. Nu femtio år gammal hade han efter en
långvarig tjänst för några år sedan erhållit denna lön, som i sig själv
är ringa och som i stället för att lisa hans snäva villkor bleve
honom till skada, om han därigenom bleve hindrad att genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
