Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Ortodoxismens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan endast i följd av församlingens kallelse. Det är ett påviskt
tänkesätt att anse församlingen omyndig och pliktig att tro, vad
kyrkan och prästerskapet tror. Lekmannen har här samma rätt
som prästen. Och denne står ofta i religiöst avseende efter
lekmannen, till en del beroende på det lägre prästerskapets usla
ekonomi, som hindrar alla mera djupgående och långvariga studier,
men även på grund av den dåliga, efterblivna och skolastiska
undervisningen vid universiteten. Någon ändring till det bättre kunde
emellertid ej väntas genom biskoparnas ingripande, och därför
föreslog Silvius inrättandet av ett överkonsistorium, bestående av både
lekmän och präster, för att reformera kyrkan — jag behöver icke
tillägga, att detta betänkande icke ledde till något resultat.
Dippel.
Till en del berodde motståndet därpå, att den äldre, ännu ej
rent kyrkofientliga pietismen just vid denna tid utvecklade sig i en
vida mera radikal riktning, som kunde komma varje frihet att
framstå såsom betänklig. Samma år som Silvius väckte sitt förslag i
riksdagen, ankom nämligen den beryktade tyske pietisten Johann
Conrad Dippel till Skåne. Prästerskapet lyckades väl utverka en
utvisningsorder mot honom, men på framställning av ridderskapet
och adeln upphävdes denna, och i januari 1727 ankom Dippel till
Stockholm. Hans lära, den s. k. dippelianismen, som fick en mycket
stor betydelse för 1700-talets sektväsen, är en egendomlig
blandning av den då nyaste upplysningsfilosofien, mystik, gammalpietism
och verkligt protestantiska idéer. Från gammalpietisterna står han
i själva verket ganska fjärran, ehuru han liksom de var en fiende
till den skolastik, som då ännu docerades vid våra universitet. Men
hans synpunkt är delvis densamma som upplysningsfilosofernas.
Felet hos denna ofruktbara protestantiska skolastik var, att den ej
stödde sig på någon erfarenhet, ej var empirisk. Den erfarenhet,
han ville lägga till grund, var den religiösa erfarenhet, som varje
människa ägde. Stämde filosofiens eller teologiens resultat med
denna erfarenhet, voro de sanna, eljes icke. Denna utgångspunkt
ledde emellertid till vittgående slutsatser. Den individuella religiösa
erfarenheten fick således auktoritet över skriften, och Dippel drog
sig ej heller för att förklara, att bibeln alls icke vore ända igenom
inspirerad, utan blott med avseende på »de praktiska
frälsningslärorna». Över skriften satte han Guds omedelbara inre ord. De,
som antaga detta Guds inre ord, bli Guds barn och vänner. De,
som icke förnimma denna röst, stå däremot utanför församlingen.
»Det nya förbundets tjänare — säger han — äro blott de heliga,
som av Kristi anda äro smorda och dugliggjorda till ämbetet.»
Härigenom ställde han sig på samma ståndpunkt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0156.html
