Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ortodoxismens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här snarast bemött med välvilja. Visserligen blev han utvisad, då
han 1748 återvände hit för att värva anhängare, men någon
personlig förföljelse, liknande den mot pietister och dippelianer, förekom
ej mot de mycket talrika herrnhutarna.
Till en del kan denna större tolerans förklaras av herrnhutismens
egen karaktär. I dogmatiskt hänseende stod den statskyrkan
närmare, än dippelianismen hade gjort, och på den rent teoretiska
renlärigheten lade ju statskyrkan den största vikten, särskilt på
försoningsläran. Herrnhutarna själva ville ej heller betraktas såsom
separatister, utan döpte sina barn och gingo ordentligt till
nattvarden. Ser man på de anmärkningar, som av statskyrkans män
gjordes mot Zinzendorff, så rikta de sig företrädesvis mot vad man
kallade hans »indifferentism», varmed man närmast menade, vad vi
benämna religiös tolerans. För själva bekännelsen hyste Zinzendorff
nämligen icke något större intresse och ville i brödraförsamlingen
upptaga alla sant kristna av vad bekännelse de än voro; t. o. m.
med de katolska jansenisterna stod han i vänskaplig förbindelse.
Om denna breda uppfattning än stred mot den lutherska
ortodoxismen, var den däremot i full överensstämmelse med
upplysningsfilosofien, och icke utan skäl beskyllde motståndarna honom för
att hava tagit intryck av dess rationalism.
Denna tolerans var en bland anledningarna till, att hans åsikter
slogo an på tiden. En annan var det företräde, han mot
ortodoxismen tillmätte moralen framför renlärigheten. I ett tredje fall gick
han nästan i spetsen för en tidsströmning, som allt starkare gjorde
sig gällande under 1700-talet — för sentimentaliteten. Dippels
lära om Gud såsom kärleken utvecklades av honom till ett rent
frossande i känslor. Denna religiösa sentimentalitet förefaller väl
vår tid alltför sötsliskig, men dess mera tilltalade den 1700-talet,
som tydligen kände ett behov att så mycket som möjligt lösgöra
sig från ortodoxismens torra och fantasilösa kristendom med dess
benhårda dogmatism. Av samma anledning blev herrnhutismen en
tillflykt för dem, som stöttes tillbaka av den äldre pietismens hårda,
stränga och allvarliga pliktkristendom. Trots allt ordande om
Jesu sår, var herrnhutismen framför allt en glad religion:
»Kristendomens väsen består ej däri, att man är from, utan däri, att man
är lycklig» — hade Zinzendorff en gång skrivit. Pietisternas tvång,
deras glädjelöshet och deras asketism hade därför i honom en
avgjord fiende, och i motsats till gråkoltarna, som skydde allt
världsligt arbete, höll Zinzendorff däremot på ett praktiskt
verksamt liv.
Sina flesta anhängare hade herrnhutismen inom borgarklassen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
