Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia och fornforskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— ett slags lexikon över författare, som på mer eller mindre goda grunder
räknades såsom stockholmare — utkom 1701 och i en ny, tillökad upplaga
1707. Författaren, Richard von der Hardt, var en tysk, som skötte
bokauktionerna i Stockholm, och hans opus bör väl närmast betraktas såsom en
bokhandelskatalog. Men sedan följde andra dylika arbeten, som med större
skäl kunna räknas till historia litteraria, såsom Anders Anton von Stiernmans
många skrifter. Av dessa äro de äldre mindre betydande, nämligen hans
Aboa literata (1719) och hans Anonymorum centuria prima (1724) och secunda
(1726), vilken dock är märklig såsom vårt första anonymlexikon. Här avslöjas
tvåhundra svenska anonymer och tio pseudonymer. I rikhaltighet står
Stiernmans lexikon likväl vida tillbaka för ett annat något yngre, som aldrig blev
tryckt, men som i handskrift finnes bevarat i Uppsala bibliotek, Apelblads
Anonymi et pseudonymi Sueciæ (fyra band och ett supplement). Stiernman
efterlämnade emellertid ett par andra, mera vägande lärdomshistoriska arbeten,
nämligen först en från äldsta tider gående kronologisk förteckning på svenska
författare och deras arbeten, ofta med ganska upplysande biografier. Arbetet,
Bibliotheca sviogothica, omfattar ej mindre än sju delar, men av dessa trycktes
blott den andra (1731); de övriga finnas i handskrift i Uppsalabiblioteket. Då
han 1758 nedlade presidiet i Vetenskapsakademien, höll han vidare ett Tal om
de lärda vettenskapers tilstånd i Svearike under hedendoms och påfvedöms
tiden, som torde kunna betraktas såsom det första försöket till en historisk
framställning av två perioder inom den svenska litteraturen, ty Schefferus’
Svecia literata och Stiernmans Bibliotheca äro ju mera bibliografier, och
Dalins ungefär samtida tal — vartill jag strax skall komma — har sin
betydelse icke för den historiska forskning, som ligger bakom, utan mera såsom
ett kritiskt estetiskt inlägg. Stiernmans Tal är däremot ett klart
lärdomshistoriskt specimen, späckat med faktiska upplysningar och lärda noter.
Synpunkten är ej på något sätt estetisk, och vid framställningens form har
författaren ej lagt någon vikt. Men han har sett sig ovanligt väl om i våra
bibliotek och handskriftssamlingar, och det är ej många medeltida arbeten,
som han ej känt till. Talet framkallade en polemik, bl. a. en stridsskrift av
Ihre — också ur lärdomshistorisk synpunkt — i vilken flera brister
påpekades, men icke dess mindre måste Stiernmans försök betraktas såsom för sin
tid verkligt betydande.
Lärdomshistorien hade tydligen blivit ett kärt ämne, om än ej för den
stora allmänheten, som ju under århundradets förra del mest intresserade sig
för naturvetenskap och ekonomi, så dock för det alltjämt talrika släkte, som
tagit arv efter antikvitetsarkivets samlare. En dylik var östgöten C. H. Braad,
författare till en handskriven Ostrogothia literata, en annan Gustaf Sommelius,
som 1776 påbörjade en längre disputationsserie över lärda skåningar, Lexicon
eruditorum scanensium, en tredje det besynnerliga originalet Gahm Persson,
vars omkring sextio handskriftsband (i Uppsala) äro en fortfarande ovärderlig
källa för den äldre lärdomshistorien och som särskilt förälskat sig i lärda
smålänningar — han var själv från Kronobergs län.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
