Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia och fornforskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
populära stil bör hava slagit an även på Lagerbring, likaså de moraliska
synpunkterna, och ännu säkrare är, att han haft en öppen blick
för Dalins bristfälliga lärdomsutrustning. Ehuru nära sextioårig
grep han därför till pennan, och 1769 kom det första bandet av
Swea rikes historia ut; det andra följde 1773, det tredje 1776 och
det fjärde 1783. Därmed hade han fört fram skildringen till 1457,
och en påbörjad femte del utgavs först 1907.
Av den närmaste eftervärlden karakteriserades Lagerbrings stil
såsom »ohyfsad». Man kan förstå detta omdöme av en tid, för
vilken Lehnbergs äreminnen utgjorde höjden av vältalighet. Vår
tid torde döma annorlunda. För oss är en personlig stil en
förtjänst, för Gustav III:s var detta snarare ett fel. Lagerbrings stil
är i hög grad personlig, okonstlad och realistisk, under det att den
gustavianska tiden älskade en abstrakt, »filosofisk» stil utan alla
personliga nyanser. Vidare är Lagerbrings satsfogning klar och
logisk, hans svenska är ovanligt ren, utan vare sig franska eller
tyska glosor, och framställningen kryddas av en viss gammaldags,
antikvarisk humor. Lagerbring går alltid rakt på sak: »Jag tillstår
min svaghet. När jag får se en björn, kallar jag det en björn, och
när jag träffar en ek, kallar jag det en ek. Skulle likväl en
upplystare försäkra, att djuret var ett lamm och trädet var en ceder,
har jag däremot ingenting att påminna. Min mening är alltid
ombytlig mot bättre övertygelse, och olika tankar lära icke vara
urbotamål. Jag medgiver ock gärna, att människor äro fyrfota djur,
allenast jag får gå på två ben, så länge jag kan.» Han skyr ej de
drastiska uttrycken, och man märker lätt, att han studerat sin
Holberg. Så t. ex. har han följande reflexion om det prästerliga
celibatet: »Med vad övertygelse skulle väl en präst kunna förmana
sin anförtrodda hjord till återhållighet och kyskhet, när hans egna
medbröders oäkta livsfrukt krälade som yrfä på gator och
gränder».
Citatet kan också utgöra ett exempel på Lagerbrings böjelse att
liksom Dalin — och nästan oftare än denne — låta de fakta, han
anför, beledsagas av moraliska reflexioner. Dessa reflexioner äro i
regeln i stil med 1700-talets något »tilltäppta» rationalism. Då
han redogör för de många gåvorna till medeltidens kyrkliga stiftelser,
fortsätter han: »Således rasade andäktiga yran under denna tiden,
så att, om den beständigt fortfarit, hade alla riksens inbyggare
varit nödsakade att antingen bliva präster, munkar, nunnor eller
kloster- och kyrkolantbönder. Så svårt har det i alla tider varit
att hålla måtta i våra orter. Antingen har man varit huvudsvag av
andakt eller politiskt fritänkeri, och när alla vilja vara på modet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
