Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frihetstidens filosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konsistoriet i Lund blev han snart den ledande, och detta fick i följd
härav en vida mera modern läggning än det i Uppsala. Så yrkade
man där 1723, att undervisningen skulle meddelas på modersmålet,
ty lärjungarna skulle därigenom bättre uppfatta föreläsaren, än som
nu var fallet, »då mången nyss kommen till akademien, ännu intet
väl förstår språket, som det trakteras på, att förtiga att ock andra,
som intet kunna latin, hade ock då tillfälle att lära något med».
Man gick ännu längre: »Begär någon tillstånd att disputera på
svenska, bör det honom icke förvägras, ty sådant kunde vara så
mycket större bevis på disputatoris förstånd, enär alla, som voro
tillstädes, kunde hava tillfälle att döma om dess kvickhet och gåvor»
— som man märker ett klart uttryck för frihetstidens idéer. Rydelius
hade redan förut gått i spetsen för detta strävande att popularisera
vetenskapen. 1718—1721 hade han nämligen i fem band utgivit
Nödiga förnufftz öfningar för all slags studerande ungdom, som wil
hafwa sunda tankar, och sedermera (1731) följde en Sedebok, hwar
utinnan gifwes en kort anledning til dygden. Såsom filosofiska
tankespecimina äro dessa arbeten kanske icke betydande, ty trots
sin goda vilja var Rydelius nog icke någon förutsättningslös tänkare.
»Philosophus sum, sed christianus», skrev han om sig själv, och
det är en dylik världsåskådning, färgad av tidens uppfattning, som
här kommer fram. Rydelius var en djupt och varmt religiös
personlighet, som i det hela tagit vara på det bästa hos tidens ortodoxism,
och just därför kunde han bättre än de flesta andra förmedla
övergången från 1600-talet till frihetstiden. Han höll strängt på sin
lutherska religion, men han var ej intolerant, utan hade blick för
det berättigade i de nya religiösa rörelserna. Vidare — och särskilt
här kommer frihetstiden fram i dess motsättning mot ortodoxismen
— lade han huvudvikten på moralen, på det sedliga livet. Vetandet
är för honom huvudsakligen »vishet». Den största sympatien har
han därför för »sådana gubbar» som Sokrates, Platon och Zenon,
vilkas »förnämsta rannsakningar gingo ut på dygdeläran och dess
grundsanningar», och på sitt realistiska, karolinska språk fortsätter
han: »Om vetenskaper skola rätt väl tjäna till en ärlig uppfostran,
så måste de vara fyrkantiga, så att de duga till hörnstenar. De
måste icke allenast se väl ut och stussa för ögonen, utan ock
bevisa sin rot och dess godhet med nyttan och besynnerligen med
den högsta nyttan, som är ägarens förbättring till sitt sinne». Väl
avser Rydelius här icke nyttan i den mera vulgära mening, vari
begreppet i allmänhet fattades under frihetstiden, utan »först vår
viljas förbättring, sedan vårt allmänna och enskilda tillstånds
förbättring i världslig måtto och sist Guds äras befrämjande». I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
