Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Naturligtvis måste han sedan prisa det »sälla regeringssättet», men
han är — liksom Gyllenborg i ett samtidigt skrivet, för
offentligheten avsett brev — angelägen om att betona, att Hilmer »ingen
annan ro har än barnens välfärd». Näst Hilmer är Hjalmar hans
hjälte, och några stordåd, som Minnur utfört, vet Argus icke att
omtala. Theodorus är hans strykgosse, så långt det är möjligt, och
han försvinner ur sagan, sedan Argus givit det protestantiska
prästerskapet en pliktskyldig komplimang. Om Birger får man egentligen
blott veta de villkor, på vilka han anställes: att ej taga oskälig
vinst, att ej bedraga Hilmer, att ej spela under täcke med grannarna
o. s. v. Argus’ sympatier och antipatier voro således tämligen klara.
Den religiösa ståndpunkten i Argus.
Argus hade emellertid ej blott ett politiskt program. I någon
mån hade han ock ett religiöst. Hans båda förnämsta förebilder,
Spectator och Misantrope, stodo här på olika ståndpunkter.
Spectator var högkyrklig, ehuru tolerant mot oliktänkande, van
Effens tidskrift däremot snarast ett organ för den gryende
upplysningen. Det lider icke något tvivel, att Dalins egna åsikter stodo
van Effens närmare, och från dennes Misantrope har han lånat några
artiklar, i vilka han, så långt det var möjligt av hänsyn till det
svenska religionstvånget, uttalade sig för tolerans och
förnuftskristendom. I en av dessa från van Effen lånade uppsatser skriver han:
»Alla saker måste gossen vänjas att anse med oväldighet. Sanningen
blir då hans största nöje och ett rent huvud, honom ovetandes,
hans rikedom. I själva himlaläran måste man tillåta hans
tankefrihet. Låt honom vara kättare på några hundra vis, till dess han
med rena skäl blir övertygad. Det skadar inte. Han bör söka
religionen. Religionen bör inte söka honom.» I våra dagar
förefaller ett dylikt yttrande ju ytterst oskyldigt, men vi böra erinra
oss, att det fälldes året innan 1735 års religionsstadga utfärdades,
ungefär samtidigt med det att processerna mot dippelianer,
gråkoltar och Rosén pågingo, och då måste man medgiva, att Dalins
inlägg var så djärvt det kunde vara. Det tyckes också hava väckt
ett oerhört uppseende, och Argus fick mottaga en mängd gensagor.
I en följande artikel refererar Dalin, vad man tillvitat honom: »Först
hade jag tänkt under sken av en kristlig frihet att överändakasta
denna religionen med alla dess tvång och skrock, som oroa våra
samveten och binda oss händer och fötter.» Var och en skulle själv få
göra sig en religion, slippa att löna präster och hålla kyrkor vid makt;
jag vill låta folk med sitt förnuft begripa gudomligheten och att ej
erkänna något, som övergår detta förnuft, jag ärnar ställa religion,
gudomlighet, själens odödlighet och allt sådant i tvivelsmål och bli
odödlig som en annan Mahomet. Sedan Argus så en stund skämtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0423.html
