Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den svenska diktkonsten »utblomstrat i alla de behagligheter,
varmed en ung skönhet ådrager sig hela världens ögon». Huvudfelet
var den s. k. licentia poetica; man tillåter sig skriva milder i stället
för mild, gröner för grön o. s. v., ofta blir ett »sällsamt ord» tillsatt
endast för rimmets skull m. m. I alexandrinen iakttager man ej
cæsuren, och enjambements förekomma ofta. Allmänhetens smak
är ouppodlad, »vid vart och ett bröllop, vart och ett dödsfall vanka
brudskrifter och gravskrifter, merendels eländiga, så att papperet,
ehuru bortskämt det är, gör deras enda värde». Man bör — säger
Dalin i anslutning till Boileau — ej uppträda såsom poet, »om man
ej finner därtill hos sig en livlig drift», och även då bör poeten
välja det diktslag, som passar för hans begåvning: »Den ene kan
tala om hjältar och gudar, den andre om herdar och kojor, den ene
kan gå in i det stora, höga och det allvarsamma; den andre kan
behaga mer i små lekande dikter. Sådant bör allt urskiljas. Ty de
tala liksom olika språk, och det, som är den ene tillåtligt, är det
icke för den andre» — onekligen en riktig anmärkning, som Dalin
skulle hava gjort väl i att tillämpa på sig själv, ty han var en poet,
som förträffligt passade för det senare diktslaget, men däremot ej
för det förra, i vilket han dock olyckligtvis försökte sig.
Avhandlingen slutar därmed, att Dalin uppställer tre satser. Den
första är, »att man visar sitt ämne på vackraste sidan» — här hava
vi den franska klassicitetens fordran på en hög idealism, som dock
aldrig förlorar fotfäste i verkligheten: man bör »icke flyga för högt,
att man förlorar sig i skyarna, icke för lågt, att man sprattlar i
gyttjan». Det andra kravet är, att det, man sagt, »bör vara sant,
jag menar, att tankan icke är falsk, utan god, ren och vinkelrät,
att hon håller prov under en god kritik. Angelägnaste egenskapen
för en poet är att tänka; utan ett städigt huvud är honom omöjligt
att skriva en vers, som duger» — här hava vi ju på prosa
fundamentalsatsen i L’art poétique. Den tredje punkten är, att det sagda
»bör vara väl sagt. Språket bör man vörda. Man bör tala god
och behaglig svenska, icke ett onödigt ord, icke en illa vänd mening.»
Här hava vi således det fransk-klassiska programmet framlagt,
klart och bestämt. Själv hade Dalin långt förut sökt att praktiskt
tillämpa det. Ett kulturlands litteratur måste kunna uppvisa alster
i de erkänt stora diktarterna: ett nationellt epos, en tragedi, en
komedi, satirer sådana som Boileaus och éloges sådana som de
stora franska vältalarnas. Dalin försökte sig i alla dessa arter och
ville tydligen nyskapa en svensk litteratur i anslutning till den
fransk-klassiska. Men han förbisåg, att hans begåvning ej lämpade
sig för »det stora, höga och allvarsamma», utan i stället för »små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
