Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enkelt, att man knappt behöver förutsätta någon förebild. Själva
formen — den politiska sagan — hade Dalin ju använt förut i sagan
om de fyra stånden, och redan där hava vi ett av huvudmotiven,
Härkullers vilda ritt: »Till yttermera förtret stupade hästen under
Hilmer på ett fall i Norrsvidian, så att mannen miste mål och
sansning och hembars som död». Att göra just en häst till
representant för det svenska folket var en nära till hands liggande tanke,
ty hästen är — som Dalin anmärker i företalet — »ett kreatur,
som med sin hurtighet givit ursprung till alla de ridderligheter, som
översvämmat världen». Själva företalet, som framhåller hästens,
ädla egenskaper, är visserligen lånat från The guardian, men har
nog blott lånats för att bestyrka riktigheten av ett val av hjälte,
som Dalin redan gjort.
Icke heller i detta sitt mästerverk visar sig Dalin såsom någon
psykolog. Grållen själv har just ingen egen individualitet, utan får
sitt lynne och sina egenskaper från de olika husbönderna, och dessa,
skildras blott i sitt förhållande till Grållen. I det fallet är
karakteristiken dock nog den bästa, som Dalin åstadkommit. Hästens
ägare äro genuina svenska bönder, och först vid närmare eftertanke
uppmärksammar man, att de i själva verket äro svenska konungar
i bondeförklädnad. Allegorien blir aldrig abstrakt och
genomskinlig, och bönderna förbliva bönder. Själva bondekaraktären kommer
förträffligt fram. »Det är ett stolt och nackstyvt folk — säger
Böök — de flesta av Grållens ägare. Mycket göres för nyttans,
skull, men mycket också för äran. Det vilar ett slags
bondeheroism över hela sagan, ett patos av det slag, som alltid
återfinnes i de verkliga bondeskildringarna.» I Swenska friheten var
Dalin Voltaires lärjunge; här är han Swifts, och dennes realism,
passar honom vida bättre. Swenska friheten hade haft sin
motsvarighet under den karolinska tiden i Dahlstiernas Kunga-skald.
Sagan om hästen erinrar oss däremot om Giöta kiämpawisa. Denna
var i »bondekvadets» form den karolinska tidens svenska epos.
Även hos Dalin få vi ett svenskt epos i bondesagans form. Att
Dalin till hjälte valde just en häst, var en ypperlig idé. Bonden —
särskilt hallänningen och skåningen — älskar ju sin häst, nästan som
han älskar sina barn. Kärleken till fosterlandet i den formulering,
som förekommer i Swenska friheten var däremot något, som han
knappast förstod. Men plikten att ansa Grålle väl — den förstod
han, och Grålles egna känslor för husbonden hade ock en viss
likhet med bondens rojalism: tålmodigt hade han lidit och fördragit,
och hade det gått väl, hade han känt något av Grålles stolthet över
husbondens duktighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
