Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svarta i mörkret (Nattsagans 14 kap.)», »Skatan ser väl, vad sugga
hon sätter sig på (Torparebokens 4 kap.)» o. s. v. Ibland äro de
historier, han berättar, ganska roliga. Genom S. Pers bemedling kom en
gång en smålänning in i himlen, där han trivdes förträffligt. Men en
gång varje år blev han mäkta orolig och tittade som oftast ned åt
jorden. Vår Herre märkte det och frågade efter orsaken, och till sist
måste smålänningen bekänna: »Jag ville, sade han, resa ned litet till
Värnamo marknad.» Res då, sade vår Herre, men du, S. Per, släpp
mig aldrig mer någon smålänning på halsen.» En annan —
fortsätter predikanten — har velat påstå, »att Judas Ischariot varit en
västgöte, efter namnet tyckes betyda, att han varit från Skara,
men kalottiska anmärkningen befriar honom därifrån med det starka
skälet, att Judas gav tillbaka de 30 silverpenningarna, vilket Judas
inte hade gjort, om han varit en västgöte». Predikan slutar med
en anspelning på en Lundapräst, som talat om »den eviga buteljen»,
varur himlen lät människorna dricka: »Stor sak i mig, sade
kökspigan, såg sig i spegeln. Får jag inte glaset, så får jag buteljen.
Men Gud ge mig av den eviga buteljen. Amen.» Nicopompus
författade ock ett »herdaminne» över den kalottiska församlingens
pastorer ända från Adam. Särskilt framstående hade Julgrisianus
varit, ty han var den frodigaste och bäst gödde själasörjare, som
församlingen haft. Han hade blivit icke blott prost, utan ock
doktor, ty han hade infört prästkaftanen, enär ingen livrock stod
få utan att spricka i sömmarna.
Detta ordensskämt har, såsom vi sett, gamla anor. Vi kunna
följa stamträdet tillbaka till Runius’ Claestorpsorden och sedan genom
Awazu och Livskvadronen fram till Kalottregementet. Men från
aristokratien spred sig redan under frihetstiden smaken för de
parodiska skämtordnarna ned till medelklassen, och i Bellmans
Bacchanaliska ordenskapitel möta de oss i en ny form.
Dalins predikningar spredos i avskrifter även utanför hovet, och
saken blev således bekant för det mäktiga prästeståndet. Vid 1752
års riksdag togs den upp, först i den mindre sekreta deputationen,
vars prästerliga ledamöter där klagade över, att Dalin »roar sig
med att smäda religionen, driva gäck med den utvärtes gudstjänsten
och bespotta läroämbetet». Detta hade tyvärr skett inför den höga
överheten och kunde därför hos folket väcka kallsinnighet mot
denna. Deputationen lät sig därefter föreläsas de förgripliga
skrifterna — en situation, som måtte hava varit obeskrivligt komisk:
en präst, som med helig avsky inför ett delvis prästerligt auditorium
föredrog denna glada drift med deras eget predikosätt.
Deputationen fann emellertid saken alls icke komisk, utan anmälde ärendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
