Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dalins samtida och efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än utfalla om hans politiska bana, synes man dock böra medgiva,
att han, för att leva under ett partitidevarv, var mera gentleman än
de flesta andra från denna tid; hans fåfänga, som så starkt påtalats,
gör honom aldrig löjlig, och själv inser han åtminstone några av de
fel, som vållat hans olycka.
Tessins tal.
Såsom författare i egentlig mening sattes han av samtiden högst
i de tal, som han vid olika tillfällen höll. Såtillvida var detta
befogat, som han här verkligen kom med en nyhet. Tal med
anspråk på konstnärlighet hade förut icke hållits i Sverige, och det
var Tessin, som bröt vägen för den vältalighet, som under
1700-talet i estetiskt värde nästan sattes högre än poesien. Hans mönster
voro de samtida franska retorikerna, särskilt Fontenelle, troligen
även dennes dåliga efterhärmare, och å sin sida blev Tessin mönstret
för frihetstidens svenska talare. Sedan kom Thomas i Frankrike
och blev förebilden för den gustavianska tidens vältalare. Själva
ingredienserna äro dock överallt desamma, och dessa kunna knappt
sägas vara vidare goda, ty denna blomsterrika stil sammanhänger
väl mycket med det äldre 1600-talets aldrig fullt utrotade barock;
Voltaire däremot skriver en helt annan prosa. Och i svensk kopia
framträda felen än skarpare, icke minst därför att retoriken här
uppblandas med den otympliga kanslisvenska, vid vilken man förut
varit van. Det ursprungliga mönstret hade naturligtvis varit Cicero,
och från honom hade man fått kravet på en ordrik framställning.
Ordrikedomen lämnar ingenting övrigt att önska, varken i Frankrike
eller i Sverige. Perioderna äro ovanligt långa och skrida högtidligt
fram, liksom iklädda rådstalar och allongeperuk. Man föredrar
alltid en omskrivning framför ett enklare uttryck, det abstrakta
framför det konkreta, man älskar oratoriska upprepningar och att
krydda framställningen med allmänna moraliska reflexioner — detta
kallades »filosofiskt starka tankar». En annan fordran var ett
kraftigt patos, som dock förefaller oss ytterligt uppstyltat och
genomgående falskt. Naturlig och osökt är en talare aldrig, och ett tals
förtjänst synes nästan hava bestått däri, att det så mycket som
möjligt avlägsnade sig från de vanliga uttryckssätten. För att finna
detta behöva vi blott läsa några rader i det berömda tal, som Tessin
till sitt försvar 1747 höll inför riksens ständer. Det ansågs såsom
ett retoriskt mästerverk, prisades högt av samtiden, men är stelt
och affekterat.
Denna stil blev emellertid icke — och kunde lyckligtvis ej bliva
— en allmänt svensk prosastil. I regeln begränsades den till
akademierna och där särskilt till minnestalen. Men inom Svenska
akademien fortlevde den långt in på 1800-talet, och hos de sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0480.html
