Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fru Nordenflycht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En tid, den själv naturen ämnat
Till lisa för var ängslig, trött,
Har sorgen mig till fristad lämnat.
På den min ängslan mest blir skött.
De trötta ögon tynas av,
De falla hop, men utan vila,
Ty bittra tankestormar ila
Ifrån mitt mörka sorgehav.
— — — — — — — — — — —
Du mörka natt, som mig omgiver,
Du är en avbild på mitt sinn.
Där inne aldrig dager bliver,
Där tränges ingen stråle in.
Så fullfölj nu din tysta gång!
I morgon, när sig solen visar,
Med nya tårar jag mig spisar
Och börjar så min klagosång.
Känslan i dessa dikter är otvivelaktigt äkta, och i dem blanda
sig icke heller några herdetoner in. Men då samlingen skulle
tryckas, såg hon den tydligen från en mera litterär synpunkt och
inledde den med ett företal, som icke sprungit fram ur en så äkta
känsla som själva dikterna. Det börjar: »Älskeliga Philomela! Du
åstundar veta, huru den ensamma turturduvan förnöter sina stunder.
Ack! På ett ganska beklagligt sätt. Hon har utvalt till boning en
enslighet, varest stillheten regerar över allt, undantagandes i hennes
hjärta. Vid sjökanten på detta ensliga ställe beskådar hon vågorna,
dem hon blandat med sina tårar. Hon vilar sin matta fot på några
torra cypresser utan att finna vila till sitt sinne. Om dagen sjunger
hon om sin bedrövelse, och natten tillbringar hon i suckande. Hennes
ögon blunda aldrig, förrän solen med sin glans förgyller horisonten
och lockar allting till liv och glädje.»
Fru Nordenflycht blir författarinna.
När fru Nordenflycht skrev detta, hade hon helt visst en känsla
av, att sorgdräkten klädde en kvinna, och hon erfor nog även något
av den »vällust i tårar», som sedermera skulle bliva så genomgående
inom litteraturen. Hon kände, att hon blivit författarinna, och redan
detta gav hennes följande diktning en i viss mån ny prägel. För
författarinnan passade emellertid ej det ensliga torpet ute på Lidingön,
och hon flyttade därför till Stockholm. Författarskapet var för
henne även en ekonomisk nödvändighet, ty hennes arv hade
brodern förskingrat, och Fabricius hade ej efterlämnat något. Hon blev
därför vårt lands — i högre mening — första yrkesförfattare. Väl
saknade hon icke föregångare i den karolinska tidens bröllops- och
begravningspoeter, och för att livnära sig måste även hon träda i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0508.html
