Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fru Nordenflycht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såg mitt öde vackla», och »jag sade utan konst, att jag en himmel
funnit». Av ädelmod, av dygd ömmar du ännu för Hildurs kval,
du hyser medlidande, men kärlek...? Förkunna min dom!
En låga av den art, som Hildurs hjärta bränner,
En själ, som fint och starkt och ömt och häftigt känner,
Ej lönas med en eld, som skyldigheten gör.
Den kalla tacksamhet till kärlek icke hör.
Förkunna mig min dom och släck ett hav av lågor:
Den sista plågan är den ljuvsta utav plågor.
Fru Nordenflychts död.
På nyåret 1763 tyckes det hava kommit till en ytterst häftig scen
mellan grevinnan De la Gardie och fru Nordenflycht, och denna
gav henne en nervchock, som blev hennes död. Enligt ryktet skulle
hon hava försökt att dränka sig och tre dagar senare avlidit. Detta
är säkert icke riktigt. Lidén, som i allmänhet är väl underrättad,
ger i stället följande skildring av hennes sista tid. Hon säges »på
mer än ett sätt hava varit i begrepp att föra våld på sitt eget liv.
Det man visst vet är, att hon en kall vintermorgon, nästan alldeles
oklädd, gick ned till sjön i tanke att på en gång släcka elden.
Men uppsåtet kom icke till verkställighet. Däremot ådrog hon sig
genom detta obetänkta steg en förkylning, som omsider blev hennes
bane. De sista dagarna hade hon ej mera någon känsla. Äntligen
slöt hon sina plågor under en sömn.» Hennes sista sjukdom var
tämligen långvarig, och hon avled först den 29 juni 1763. Av
beskrivningarna att döma dog hon kanske lika mycket av ett brustet
hjärta som av en fysisk sjukdom. En präst, som okallad besökte
henne, berättar, att hon förklarat sig nöjd att få dö, »hon ville
annars icke mycket tala därom, och nådemedlens bruk höll hon
icke nödvändigt till sin räddning. Hennes mesta utlåtelser, så länge
hon kunde tala, visade ett missnöje att komma människor ihåg och
vara av dem ihågkommen.» I det sista brev, hon skrev, har hon
kanske bäst karakteriserat sig själv: »För sanningens skull bör jag
dock icke dölja, att alla mina fel hava sitt ursprung av det, som
även utgör mina små egenskaper: trop de sensibilité, trop de
délicatesse, trop de châleur dans mes réflexions. Le moyen d’être poëte
sans cela? Mais hélas! C’est toujours de trop!»
Blott några veckor senare slutade Dalin sina dagar, och med dem
bortgingo de två personligheter, som inleda 1700-talets diktning,
båda utpräglade representanter för de tvenne riktningar, som
sedermera under århundradet skulle komma att bryta sig mot varandra,
förståndet och känslan. Rent litterärt sett var Dalin nog den större
begåvningen, men den rikare personligheten var den stackars
»herdinnan i Norden», och de ferment, som hon gav litteraturen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0535.html
