Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gyllenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett osårat samvete.» Ruinerade blevo dock varken svärfadern eller
mågen, och vid revolutionen 1772 erhöllo de en viss ersättning.
Så föga romantiskt än förspelet till Gyllenborgs äktenskap varit,
så lyckligt blev det likväl. Han gick fullkomligt upp i sitt hemliv,
i sin hustru och sina barn, och för poesien var han i varje fall
förlorad. Sin insats hade han gjort före 1763, och när han förlorade
kontakten med Creutz och fru Nordenflycht, förlorade han ock
kontakten med poesien. Han fortsatte väl att skriva nästan ända
till sin död 1808, och då vi hunnit till den gustavianska tiden,
skola vi åter möta honom, ehuru då blott såsom en relikt från
frihetstiden.
Självbiografien har givit oss vardagsmänniskan Gyllenborg, och
i denna se vi honom ytterst levande framför oss: otroligt naiv,
hederlig, särskilt efter frihetstidens måttstock, ehuru så litet som
möjligt någon stoiker, ej vidare begåvad, praktiskt småklok och
ganska mycket filister. Men det fanns också en annan Gyllenborg,
och även honom se vi levande framför oss i det porträtt, som
fanns i fru Nordenflychts salong. Levertin har i ord ypperligt
målat det: »en vacker ung man med ett äkta elegiskt Schillerhuvud:
hög, ungdomligt klar skaldepanna, förnämt böjd näsa, vek och buktad
mun, halsen revolutionärt bar utan krås eller halsduk mot den vita
skjortan, blicken svärmisk och borta». Det var den Gyllenborg, vid
vilken fru Nordenflycht fäst sig och som kommer fram i hans dikter.
Vi skola söka lära känna även honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
