- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden /
467

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gyllenborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Huru skall man kunna förklara denna hastiga andliga
åderförkalkning? Jag har redan antytt den i mina ögon sannolika orsaken.
Hos Gyllenborg funnos två naturer: vardagsmänniskan och
helgdagsmänniskan. Den förra var den ursprungliga och satt djupast i hans
väsen. Men ett gry till något högre fanns dock hos honom, och
det var detta gry, som växte ut under umgänget med fru
Nordenflycht. Hennes storhet var denna själens flammande eld, som till
sist förtärde henne själv, denna okuvliga idealism, som aldrig
förstod att resignera och som smittade dem, med vilka hon råkade i
beröring. Och det var hon, som framkallade helgdagsmänniskan
hos Gyllenborg. När hon gått bort, förlorade han sin
inspirationskälla, och vardagsmänniskan, som aldrig helt blivit dödad, kom
åter fram. Det var därför nästan symboliskt, att den sista strofen
av Själens styrka skrevs vid hennes dödsbädd. Motvilligt hade
världsföraktaren mutat sig till en plats, året efter fru Nordenflychts
bortgång gjorde han ett rikt resonemangsparti, fick fri våning,
ekipage och ett gott bord, och därmed hade poeten och
helgdagsmänniskan för alltid jordats. Han måtte hava haft en aning om det
öde, som väntade honom, ty redan i det andra bandet av
Witterhetsarbeten hade han infört en dikt, Afsked ifrån ungdomen, som
tillika blev ett avsked till diktkonsten. Den sista strofen lyder:

Och du, min skaldemö! Dig kallar jag härnäst
Att bli mitt tidsfördriv, men ej min arbetsplåga.
Kom stundom på besök, bliv icke vardagsgäst
Och giv mig aldrig lust, om du ej ger förmåga.


Hans bön blev icke hörd, ty ehuru han levde nära ett halvt
århundrade till, kom sånggudinnan aldrig på besök till honom och
spelade honom t. o. m. det sprattet att »giva honom lust, men ej
förmåga». Gyllenborg hade således det sorgliga ödet att
överleva sig själv, och vi skola därför ånyo möta honom bland den
gustavianska tidens författare.

illustration placeholder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0559.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free