Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1699. Innehållet utgjordes här icke av orimliga äventyr och sliskig
erotik, utan i Télémaque behandlades politiska, ekonomiska,
moraliska och sociala frågor — med ett ord: romanen började »att
sätta problem under debatt», och detta var något, som passade
för det teoretiserande och diskuterande 1700-talet. Kort därefter
kom ett nytt uppslag: Le Sages berömda Gil Blas, vars båda första
delar trycktes 1715. I viss mån ansluter sig Gil Blas till den
spanska pikareska romanen, men därjämte har Le Sage tagit intryck
från La Bruyères karaktärsstudier, och äventyren, som till en början,
liksom i de spanska romanerna, varit huvudsaken, träda i
fortsättningen i bakgrunden för en satirisk och framför allt realistisk
skildring av samtidens liv. Någon psykolog i egentlig mening var
Le Sage dock icke. De handlande personerna karakteriseras genom
sina yttranden och sina gärningar, men författaren söker aldrig att
analysera deras själsliv. Denna brist fylldes av hans efterföljare
Marivaux, vars roman Vie de Marianne började utgivas 1731. Den
är nämligen nästan uteslutande psykologisk. Det händer där ofantligt
litet, och det hela är en enda fortgående — fin och graciös —
analys av en ung, medellös flickas känslor. I en annan, likaledes
oavslutad roman, Le paysan parvenu (1735), ger Marivaux på samma
sätt en ung bondpojkes psykologi. Den tredje av denna tids
romanförfattare, abbé Prévost, gjorde också en betydande insats,
ehuru samtiden knappast uppskattade hans förnämsta arbete, Manon
Lescaut (1731), som kan sägas vara världens första realistiska
kärleksroman, föregångaren till Rousseaus La nouvelle Héloïse.
Manon Lescaut ingick såsom en episod i en kolossalroman, Mémoires
d’un homme de qualité, och överhuvud utvecklade Prévost en nästan
gigantisk författarverksamhet, som nu visserligen är glömd, men
som hade en icke ringa betydelse för samtiden. Prévost är
nämligen en bland dem, som verksammast arbetat för att göra den
engelska litteraturen bekant i Frankrike, han översatte Richardsons
romaner, skrifter av Addison, Steele, Swift m. fl., och även i Sverige
torde man företrädesvis hava läst dessa engelska arbeten i Prévosts
franska tolkning. Även genom sina många egna, nu glömda romaner —
Cleveland, Le doyen de Killerine, Mémoires de M. de Montcal — gjorde
han en insats: såsom föregångare till den vid seklets slut
framträdande skräckromanen. Vi möta nämligen i dem en
underströmning av den förromantik, som en fyrtio år senare med styrka bröt
fram, och redan Prévosts fantasi rörde sig med vidunderliga brott,
drömmar, spöken, underjordiska valv och grottor, fängelsehålor etc.
Ungefär samtidigt möta vi samma parallellrörelser i England.
Den, som där inleder romanlitteraturen, är Defoe — ty Swifts Gullivers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
