Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berch och Wallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade icke kunnat någotdera. Berch däremot har anlag åt bägge
hållen. Han ger en följd av tavlor ur vardagslivet, vilka — såsom
Böök med rätta framhåller — i icke ringa mån ersätta bristen på
en svensk sedeskildrande roman under frihetstiden. Och han är
dessutom något av en psykolog, som utan tvivel studerat Marivaux och
liksom denne är särskilt intresserad för den kvinnliga psykologien.
Några av de fingerade brev, som han låter unga damer skriva,
äro en förtjusande rokokodiktning. Likaså är hans förmåga att
måla situationer, efter frihetstidens litterära måttstock, rent
överlägsen, och Rålamb, som dock var den bäste romanförfattaren,
förefaller otymplig vid sidan av Berch. Vi kunna taga ett exempel.
I Posten förekommer ett brev från en ung, oskyldig student, som
kommit till Stockholm och ber Posten om ett råd. Han börjar
med att berätta om sina upplevelser. Han hade gjort ett besök i
ett hus, »dit jag blivit adresserad av min far. Jag anmälde mig
med mycken säkerhet hos värden, vilken efter ett kallsinnigt: det
fägnar mig att se er, förde mig in till sin fru. Hon smålog, när hon
såg mig, bad mig sitta ner, frågade, vad jag tyckte om Stockholm,
och tilläde, att jag i hennes hus ägde tillfälle att lära mig leva.
Strax efter inkom ett främmande ungt fruntimmer, som — sedan
hon hastigt nigit, kastat sig i soffan och försäkrat, att hon mådde
illa — sade, då hon vände ögonen till mig:
— Åh, där är visst en herre från akademien, alldeles lik min bror, när han
kom därifrån.
— Jag rekommenderar honom till er omsorg, Juliette, sade frun. Det är
skada, att han så länge förslösat sin tid. Men han kan ännu hjälpas. Hur
gammal är ni?
— Nitton år, svarade jag och rodnade av förbittring. Mina förmän hava
icke förebrått mig någon vårdslöshet.
— Just därför, inföll Juliette, är ni oskicklig i världen. Har ni någonsin
varit kär?
— Nej, min fröken.
— Vad för ett oskyldigt nej! Ni är den första kavaljer, som jag tror på
sina ord. Jag tar mig an honom; jag vill lära känna mankönet av grunden.
Är ni gärna bland fruntimmer?
Jag bockade mig, svarade ingenting, rodnade ännu mera, tog min hatt,
steg några steg tillbaka för att ytterligare bocka mig och gå bort, men var
ej lyckligare, än att jag stötte mot en stol, den jag i häpenheten ej blivit
varse, slog mig omkull och hade så när dragit Juliette med mig, som leende
räckte mig den vackraste hand i världen och bad mig vara mindre rädd.
— Den första regeln, sade hon, som jag ger er, är att ej vara blyg i
fruntimmerssällskap. Min salig mormor rekommenderade blygsamheten —
hos damer! I morgon förmiddag får jag ju se er hos mig, men med villkor
att ni inte rodnar. Jag ser ni vill gå. Farväl så länge.
Detta farväl beledsagade hon med ett ögonkast, som trängde sig in i själen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
