Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liv, och lyckligtvis tog han dessa ekonomiska vedervärdigheter lätt.
Den sparsamme, ordentlige Bellman hade nog aldrig kunnat skriva
de dikter, som gjort den glade, obetänksamme slarven Bellman till
frihetstidens störste skald.
I den rannsakning, som 1764 hölls med riksbankens yngre
tjänstemän, ansågo kommissarierna, att Bellman varit den, »som i detta
vingleri inlett åtskilliga andra betjänte». Anledningen till detta för
Bellman ofördelaktiga omdöme var, att han väl flitigt anlitat sina
kamrater såsom borgesmän. Det skälet visar visserligen ej, att det varit
Bellman, som kommit upp med idéen att låna och skriva borgen,
ty seden var säkerligen vida äldre än hans beröring med riksbanken.
I viss mån var beskyllningen dock nog riktig. Ty i det sällskap
av unga extraordinarier, i vilket Bellman kommit in, hade han utan
tvivel ganska snart blivit själen, den, som lockat de andra att leva
livets glada dagar. Hans stormande livslust, hans poetiska och
musikaliska begåvning, hans oförargliga kvickhet och hans
sällskapstalanger gjorde honom till lagets symposiark — det blev muntra
fester, middagar på Lorensberg, maskerader, baler, gästroller på
krogarna nere vid hamnen, kanske också hos »Platskan», och
såtillvida som Bellman över allt förde thyrsusstaven, kan han nog
med en viss rätt sägas hava inlett de andra i »vingleriet». Den
trollmakt, han utövade, framgår kanske bäst av en anteckning av
den unge Oxenstierna. Jag gick en kväll, berättar han, till
kommissarien Lissander »för att där se på Bellmans upptåger. Han sjunger
själv och spelar på cittra. Hans gester, hans röst, hans spelning,
som äro oförlikneliga, föröka ännu mera det nöje, man har av
själva versen, som alltid är vacker och som innehåller tankar,
ömsom löjliga, ömsom sublima, men alltid nya, alltid starka, alltid
oväntade, över vilka man ej kan undgå att häpna och antingen
komma utom sig av förundran eller av skratt.» Och dagen därpå
antecknar han: »Jag kunde ej väl sova hela natten, så uppfyllt var
mitt huvud av de löjliga saker, som jag såg i går. Stundom under
det jag låg, brast jag ut i ett överljutt skratt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
