- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden /
596

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bellman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stackars förolyckade varelse del uti vår diktkonsts kanske största
mästerverk. Hans biografi har därför en viss rätt till en plats i en
svensk litteraturhistoria.

Fredmans biografi.



Jean Fredman föddes 1712 eller 1713 och var son till en burgen urmakare.
Han valde samma yrke som fadern och var under den första tiden en både
driftig och skicklig hantverkare, som inom sitt fack nådde så högt, han över
huvud kunde nå. 1741 blev han ålderman inom urmakarämbetet, 1745
hovurmakare, och det var han, som hade i uppdrag att sköta stadens båda förnämsta
ur, i Storkyrkan och Riddarholmskyrkan. Men 1745 tog han ett steg, som
blev ytterst ödesdigert: han gifte sig. Ehuru han själv hade en god
ekonomisk ställning, förleddes han att fria till en änka, vars enda lockelse tyckes
hava utgjorts av hennes pengar. Hon var tolv år äldre än han och visade
sig snart vara en riktig ragata. Äktenskapet blev ett rent helvete för båda,
icke minst för Fredman, som efter allt att döma genom dessa husliga
vedervärdigheter drevs från hemmet till krogen. Mellan båda makarna började
1750 en process, vars handlingar giva en mycket åskådlig bild av deras samliv.
I en inlaga klagade Fredman över, att hustrun lagat så dålig mat, att han
mistat sina dugligaste arbetare (dessa voro ju i kost hos mästaren). Dagligen
for hon ut mot honom i svordomar, överföll honom även med hugg och slag,
och genom detta min hustrus leverne — skriver han — har jag icke allenast
blivit till det mesta av min timliga välfärd ruinerad utan ock till mina
sinneskrafter så avmattad, att jag icke kan mina sysslor så sköta, som det annars
kunde ske. Och än flera plågor har jag att vänta, »så att jag omöjligen kan
uti ett slikt elände längre uthärda». Hustrun å sin sida klagade över hans
»slösaktiga och uti fylleri framhärdande levnadsart», och en piga intygade,
att hon »hört svordomar och oenighet, när han kommit hem drucken och
varit ond». De flesta vittnena ställde sig dock på Fredmans sida. Ett av
dem intygade, att när Fredman, som skulle på en begravning, med en kyss
velat taga avsked av sin hustru, så hade hon bitit honom, så att han blött.
En annan gång hade hon med en sådan kraft slungat en gaffel i bröstet på
honom, att blodvite uppstått. Rätten ställde sig ock i huvudsak på mannens
sida och dömde hustrun, »såsom den där prövas härutinnan brottslig och till
oenighet vållande», till 25 daler smt. böter. Två månader efter domen
upplöstes dock detta olyckliga äktenskap genom hustruns död (1752) — för sent,
ty Fredman var då redan moraliskt bruten. Han hade blivit en stackars
försupen krogkund, som icke längre kunde arbeta och som för att få sprit
avyttrade den ena tillgången efter den andra. Med hustrun hade han fått två
hus, ett på Norra Smedjegatan och ett i Göran Helsinges gränd. Båda blev
han av med, 1752 måste han avsäga sig platsen såsom ålderman, samma år
fick han sluta vid Storkyrkan, 1757 miste han sin plats vid Riddarholmskyrkan,
året därpå nödgades han taga avsked som hovurmakare, och 1767, den 9 maj,
slutade han i det djupaste elände sitt liv. Han jordades på Adolf Fredriks
kyrkogård, och för gravöppningen betalades blott tre daler kpt.

Antagligen passerade både dödsfallet och fattigbegravningen alldeles
ouppmärksammade, och det var nog ej någon, som följde den förolyckade urmakaren
till graven. En tid därefter måtte Bellman emellertid ha fått höra, att
Fredman gått all världens väg. Han skrev då en dikt, Fredmans begravning
(nr 26 i Fredmans sånger), som ej är vidare märkvärdig. Den är hållen i
samma stil som Bacchi begravning (Fredmans sånger nr 23) och de äldre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0700.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free