Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt, då han anser, att denna episteldiktning börjat 1768 och att
de femtio epistlarna i Duwalls handskrift författats mellan åren
1768 och 1772. Epistlarna tillhöra i stort sett frihetstidens fyra
sista år. Under den första tiden efter revolutionen skrev Bellman
ännu några, men vid mitten av årtiondet synes hans
Fredmansdiktning i det närmaste hava upphört av anledningar, till vilka
jag sedan skall återkomma, och först mot slutet av 1780-talet
återupptog han den ånyo. Då tillkommo de kanske allra yppersta:
Ulla, min Ulla, säg får jag dig bjuda, Liksom en herdinna, Karon i
luren tutar och Vila vid denna källa. Orsaken att han åter
grep till sitt strängaspel, var den upplaga, som han nu, 1790, med
Kellgrens hjälp blev i stånd att utgiva. Denna kom ej att enligt
den ursprungliga planen innehålla 100 epistlar, utan blott 82, och
av de femtio, som upptagits i den ursprungligen avsedda editionen,
hava tre uteslutits. Ej heller är ordningen densamma som i den
Duwallska handskriften.
Bellman som skald och människa.
Denna samling innehåller blomman av Bellmans skaldskap,
och den speglar även hans egen personlighet. Den mästerliga
självbiografi, som han 1794 påbörjade, kan därför halvt betraktas
såsom en kommentar till dikterna. Jag är — börjar den — »en
herre av mycket liten djupsinnighet och frågar ej efter, om solen
går eller jorden axlar sig. Vad jag kan bedyra är, att jag vill
ingen varelse i naturen ont, älskar oändligen en ädel man och med
oupphörlig låga fruntimmer samt små beskedliga barn, äter efter
aptit litet och gott — söndagen vitkål, torsdagen ärter, lördagen
strömming». Denna så ofta citerade karakteristik ger oss Bellman
på kornet. Han var i själva verket ett naturbarn, älskvärt och
godsinnat, utan någon reflexion, nästan oberörd av samtidens
idéströmningar, och förmodligen hade han aldrig läst en rad i
Voltaires, Rousseaus eller encyklopedisternas skrifter. Lika
ointresserad som för filosofien var han för politiken. För
frihetstidens riksdagstyranner saknade han all sympati och var rojalist
redan före revolutionen, blev sedermera en av Gustav III:s ivrigaste
beundrare, men hans ståndpunkt berodde ej på några politiska
teorier, utan på rent personliga känslor; Gustav III hade ju hjälpt
honom, visat honom välvilja — mer behövdes icke, och för övrigt
var hela borgarklassen i Stockholm starkt rojalistisk. I religiöst
hänseende var han lika litet av någon »djupsinnighet», utan hela
sitt liv ett gott barn, som aldrig reflekterade, aldrig tvivlade, som om
vartannat skrev religiösa söndagsbetraktelser samt skämtdikter om
gubben Noak och Susanna, utan att däri se någon motsägelse. Han
var slutligen ett naturbarn också däri, att han förstod, t. o. m. älskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:51:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/3/0710.html
