Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Akademierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Poètes
Adlerbeth
Gref Gustaf F. Gyllenborg
Gref Gabriel Oxenstierna
Gens de Lettres
R. R. Gref Scheffer
Kanslirådet Sotberg.
Listan innehåller åtskilligt av intresse. Först märker man, att
konungen ämnat plocka ut de bästa ur moderns akademi; de båda
höga och vittra »herrarna» Höpken och Scheffer, den ende skalden,
Gyllenborg, och Vitterhetsakademiens båda verksammaste ledamöter
Botin och Sotberg. Vidare torde man observera, att alla de tio
tilltänkta medlemmarna — utom de båda biskoparna — voro
adelsmän och av dem icke mindre än fem grevar. Denna aristokratiska
karaktär bibehöll akademien även vid den definitiva instiftelsen 1786,
då utom biskoparna endast Kellgren var ofrälse. Att Gustav III
inrymt en plats åt två biskopar, kan till en början synas egendomligt,
ty upplysningstiden var ju allt annat än kyrklig. Men här har han
tydligen haft franska förebilder. Genom Bossuet, Massillon,
Bourdaloue m. fl. hade den andliga vältaligheten blivit klassisk, och utan
tvivel var detta orsaken till, att Gustav III även inom Svenska
akamien ville hava en representant för »éloquence de la chaire». Att
hans val föll på Wingård, är också karakteristiskt. Visserligen finnes
icke en enda av Wingårds predikningar tryckt eller kvar i
handskrift, men Gustaf Ehrensvärd har karakteriserat de muntliga.
Wingård intog — säger han — »några fruntimmers blödiga hjärtan
med en affekterad röst och ifrån Massillon och Bourdaloue
översatta predikningar». Någon lärdom hade han icke, kunde »mera
fransyska än latin, och utom dessa språk intet varken av de levande
eller de döda. Ingen vetenskap är av honom känd, mindre älskad.
De, som icke äro så stränga, säga, att det är bättre hava en belevad,
vältalig och driftig biskop än en lärd pedant. Vad, predikar han
icke väl? säga alla fruntimren, det är bättre, att en biskop kan
predika än känna kontroverser, kyrkohistorien, gamla språk och en
mängd grälsamma vetenskaper.» Karakteristiken är kanske väl
färgad, men någon religiös personlighet var Wingård i varje fall icke,
ej heller en lärd, utan framför allt en smidig hovman. Att just han
skulle bliva den andliga vältalighetens representant, är därför
betecknande för neologiens tidevarv. Ett annat karakteristiskt drag
är konungens uppfattning av hävdateckningen. Såsom historiker
upptog han Celsius och Botin — den senare med full rätt. Den
förre var däremot, såsom vi sett, mycket svag såsom forskare, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
