Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Akademierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
danade, som bibehöll och fullbordade dess verk.»[1] Att Torstenson
fick kommendera artilleriet omskrives på följande sätt: »Torstenson,
sin konungs lärling, och i vars händer dess tordön är anförtrott,
följer honom lik härarnas Gud». Vår tid kan ej heller annat än
giva Botin och Rosenstein rätt, då de framhöllo det falskt
deklamatoriska, soliloquierna och de teatraliska avbrotten. Den värme, som
Kellgren trodde sig finna i dem, kunna vi ej känna. Eller vad
skall man säga om ett avbrott som detta? Sedan Torstenson
befriats ur sitt fängelse i Ingolstadt, får han underrättelse om Gustav
Adolfs död: »Ferdinands, Roms fiende är ej mer! Gustav Adolf
är slagen! O, min konung! O hjälte! O, mitt fosterlands hjälte!
Du är ej mer! Vårföre är jag ej kvar i mörkrets boning? Varföre
fick jag ej där sluta mina dagar? Jag hade trott mitt fädernesland
segrande, min konung leva — jag hade dött nöjd. Han är ej
mer. — — — Sveriges fiender, darren! Så länge denna arm kan
bära ett svärd, så länge detta blod rinner i mina ådror, så ägnar
jag eder åt min hämnd, åt döden, åt undergång». Likaså stötas vi av
den ständiga presensformen, genom vilken författaren ville giva sin
framställning större livlighet. Något försök att individuellt
karakterisera Torstenson göres aldrig, det hela är en bild utan alla
skuggor, ett deklamationsnummer över en stor fältherre och
fosterlandsvän. Någon forskning ligger naturligtvis ej bakom ett dylikt
äreminne, och en slutskrift upplyser, att »allt, som är historiskt»,
hämtats från personalierna vid begravningen, Emporagrii likpredikan
och Berchs bok om Svenska herrars och fruars skådepenningar.
För äreminnesförfattaren gällde det blott att brodera ut dessa fakta.
Gustav III:s äreminne och Sjöbergs ode, bägge skrivna efter
mönster, angåvo emellertid tonen en lång tid framåt i de skrifter,
som hugnades med akademiens pris, och man kan säga, att de i
viss mån inledde den litteraturens »järnålder», som kort därefter
började och varade ända till nyromantikens opposition mot den
»akademiska» smaken. Detta får emellertid ej göra oss orättvisa
mot Gustav III. Man bör jämföra hans tal icke med de
efterföljande, utan med de föregående, som icke blott voro konstlösa,
utan även smaklösa. I förhållande till dem betecknar äreminnet
ett framsteg. Gustav III var Tessins lärjunge, och redan för Tessin
hade det gått upp, att ett tal och en biografi borde vara
konstverk, skrivna på ett rent språk och med syntaktisk reda, vara något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
