Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vetenskapen och memoarlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att bliva tillfredsställd av vad genom kronouppbörden kunde
inflyta». Detaljer böra endast i dylika fall medtagas. Men det gäller
även att väga mellan viktigare tilldragelser. »De gamla
hävdatecknarna hava ock gemenligen det felet, att de för mycket
sysselsätta sig med krig och för litet med fredsgöromål, vari de ingalunda
böra följas». Ofta är det långt viktigare att känna det inhemska
tillståndet före kriget, krigsrustningarna o. s. v. än själva
krigsrörelserna. Omdömen om personer och händelser böra icke
alldeles förkastas. En historiker måste även vara filosof, »så framt
han ej endast ärnar författa en krönika. Men ovissa omdömen
böra utelämnas; alla omständigheter måste vara bekanta och så
utredda, att hävdatecknaren kan döma rätt eller snarare: läsaren
sättas i stånd att döma rätt både om själva händelsen och
hävdatecknarens omdöme.» Uppställningen eller — vad vi kalla —
dispositionen är också av stor vikt, likaså skrivsättet, som bör »ej allenast
vara städat och utarbetat, utan ock vältaligt». Denna historiska
stil bör väl stundom vara målande, men aldrig utsvävande, »alltid
jämn och flytande, men därjämte ofta så enkel och endast berättande,
att den egentligen icke kan få namn av vältalighet», och hävda-
tecknaren bör aldrig glömma, att Sanningen är den gudinna, han
bör dyrka; hennes bild får därför ej skymmas av några grannlåter.
En historisk framställning bör vara tydlig och klar, och författaren
får därför ej från poesien och vältaligheten hämta så många blomster,
att tydligheten därigenom döljes. Om man uppställer dessa
fordringar — säger Hallenberg till sist — kan man svårligen obetingat
sätta forntidens historiker över en Hume eller en Robertson och
andra den senare tidens bästa hävdatecknare. I flera fall kunna de
tjäna oss till mönster, men vi måste taga oss till vara »att icke
tillika med de gamles dygder insupa deras fel och falla i vördnadsfull
förundran över sådant, som förtjänar ursäkt i stället för förundran».
Såsom historisk teoretiker var Hallenberg, såsom av detta referat framgår,
onekligen överlägsen, och det torde vara mycket få av hans satser, som man
i våra dagar vill bestrida. Men han hade dock en känsla av, att även för
dem, som iakttogo dessa regler, likväl »ännu åtskilligt återstod». Och vad
detta var, finner man, om man vänder sig till hans förnämsta arbete. 1784
hade han utnämnts till rikshistoriograf, och meningen var då, att han skulle
fortsätta, där Dalin slutat d. v. s. med Gustav Adolfs trontillträde. Han började
också genast med en intensiv källforskning. »Det är i främsta rummet genom
denna» — säger Ahnlund — »som Hallenbergs arbete har anspråk på ett
hedersnamn. Redan den sorgfälliga genomgången av riksregistraturet har varit ett
jättearbete; det finnes alltjämt icke något historiskt verk, som för Gustav
Adolfs tid rikare avspeglar denna betydelsefulla källserie. Märklig är också
den insikt, Hallenberg röjer om kammararkivets vikt för forskningen i vår
inre historia; ingen har före Hans Forssell ägt en så skarp blick för denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
