Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Vetenskapen och memoarlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna banbrytande upptäckt framlade han 1802 i en då tryckt
avhandling: Lettre sur l’inscription égyptienne de Rosette, adressée
au citoyen Silvestre de Sacy. Det är från denna avhandling, man
kan datera den egyptologiska språkforskningens början. Sedan följde
Champollion le jeune, som lyckades tyda även hieroglyfinskriften.
Men den första väckelsen gav dock Åkerblad, som av vårt lands
språkforskare givit det måhända mest betydelsefulla uppslaget. Piehl
kallar honom »med hänsyn till genialiteten i sin forskning den
förnämste orientalist, som vårt land sett födas».
Tingstadius.
För den svenska kulturen blev emellertid hans insats ej av någon
betydelse, och en långt större hade en annan mindre originell
orientalist, Johan Adam Tingstadius. Även han var en bland
Aurivillius lärjungar, född 1748, och blev efter ett kort interregnum
dennes efterträdare (1789). Sedan steg han (1803) till biskop och
avled 1827. Tingstadius’ insats sammanhänger med en rörelse,
som utgått från England och som jag i det följande får tillfälle att
utförligare behandla. Inom århundradets kultur kan man spåra en
viss trötthet vid den franska klassiciteten och en strävan att
upptäcka nya land inom poesien. Över allt söker man att spåra upp
dylika: den äkta, oförfalskade antiken, den nordiska forntiden,
medeltiden, Ossians sagovärld, den nyare folkdikten och även orienten.
Innerst sammanhänger hela denna strömning med Rousseaus fordran
på natur, på känsla i stället för förstånd, på frihet från regler och
tvång. Folkpoesien träder nu fram såsom en motsats till den förut
enväldigt härskande konstpoesien, i viss mån också barbaren mot
kulturmänniskan. Såsom ett uttryck för denna tendens bör man
uppfatta den engelske biskopen Robert Lowth’s 1753 utgivna
avhandling Prælectiones de sacra poesi Hebræorum, ty med denna
inleddes en helt ny uppfattning av bibeln. För teologerna hade
denna dittills endast varit dogmatik eller allegori. Genom Lowth
fick man blicken öppnad för, att psalmerna, Job, Höga visan och
även profeternas skrifter framför allt voro österländsk poesi, en
originell, färggnistrande, storslagen folkpoesi. Det var denna tanke,
som slog an först på Aurivillius och sedan på Tingstadius, och i
Sverige blev han den förnämste banbrytaren för det av Lowth
gjorda uppslaget. 1785[1] utgav han en ny tolkning av Deboras
segersång (Domareboken 5), och här hava vi onekligen en ny klang:
Då du från Seir utgick, o Gud!
Då du från Edoms park majestätiskt framträdde,
Bävade jorden,
Himlarna brusto,
[1] Redan 1783 hade man dock tryckt Salomos Israels konungs sede-språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0213.html
