Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oxenstiernas dikter väckte därför ej den uppmärksamhet, som de skulle
hava gjort, så vida de omedelbart blivit tryckta.
Oxenstierna som hovman.
1774 fick Oxenstierna äntligen sin önskan uppfylld att komma
hem. Någon diplomatisk plats fanns icke för honom, och hans
begäran att få bliva sekreterare vid legationen i Paris avslogs av
Gustav III, som fullkomligt riktigt bedömde Oxenstiernas
olämplighet för den diplomatiska banan. I stället gjorde han honom till
tjänstgörande kammarherre samt gav honom några sinekurer att
leva på. Med sin estetiska uppfattning av adeln var det för Gustav III
en ganska angelägen sak att fästa en Oxenstierna vid sitt hov, och
utom det lysande, historiska namnet hade den nye kammarherren
flera egenskaper, som gjorde honom till en värdefull ackvisition
för den gustavianska hovcirkeln. Han var kvick, skrev roliga,
satiriska epigram, var en både graciös och elegant rokokopoet, och
han hade en otrolig lätthet att skaka verser ur ärmen. Ej heller
var han svårbedd. I följd härav blev han nästan genast hovets
ständigt anlitade festdiktare. Han fick skriva operor, baletter,
prologer, divertissementer, karteller för torneringarna, gratulationer
o. s. v. Detta blev hans författarskaps stora olycka. Ty dels
låg dramatiken alls icke för hans begåvning, dels drogs han
genom denna lappripoesi från den diktning, för vilken hans
läggning lämpade sig. I själva verket passade han trots sina första
framgångar alls ej för Gustav III:s hov. Oxenstierna var en man
med enkla vanor och enkel smak, utan bördsstolthet och utan
ärelystnad. Vid Lovisa Ulrikas ungdomshov hade han måhända funnit
sig tillrätta, hade där kanske blivit en förfinad Dalin, som med
mera grace kunnat besjunga »Sancta Filibunca». Etiketten vid
Gustav III:s hov gjorde honom däremot förtvivlad, han kände ingen
glädje över att vid levéen få räcka fram munvattnet åt konungen
och att hedras med rättigheten att närvara vid den intima kungliga
supéen i smårummen: »Ingen är, som ej ängslar sig för denna nåd,
då 40 personer, inpackade i små rum, knuffa varandra, veta ej, vad
de skola säga, vänta på ett kungligt schackparti, som aldrig tar
ända, se på klockan, vad tiden lider, gäspa till långt på morgonen,
äta kallnad mat, dricka ljumt och spatsera sig till svullna ben i brist
på stolar». De utmärkelser, som tillföllo honom, gjorde honom
snarast förargad. 1782 blev han excellens och en av rikets herrar,
och året därpå utnämndes han till överstekammarjunkare samt
slutligen, 1786, till riksråd och faktiskt kanslipresident. Men han gjorde
inga illusioner och förstod, varför han kallats till rikets högsta
ämbete. Gustav III ville liksom Gustav Adolf vid sin sida hava en
Oxenstierna, men denne andre Oxenstierna var i själva verket blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0291.html
