Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kellgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blott dramat. »Han betänker ej, att Horatius, Boileau, Pope, så
många andra snillen aldrig skrevo för teatern. Oder, satirer,
erotiska poem — allt sådant anser han för lappri, för tillfällighetsvers,
som varken kosta någon möda eller giva någon ära.» Kellgren
erkänner, att han saknar »den styrka, den livlighet i inbillningen,
som fordras för att uppställa en riktig plan till ett teaterstycke.
Också är det, att döma av de få, som lyckats, det svåraste
företagande, ett non plus ultra av mänskliga snillet, och de, som
lyckats, hava endast och allenast haft sin talang vänd därpå, hava
nästan ej försökt något annat skaldeslag. Corneille, Racine,
Shakspere hava ej skrivit annat än tragedier.» Men konungen har
möjligen en ny plan i beredskap? »Det är just, vad jag fruktar. Han
har också redan hotat mig därmed. Om härav svårigheten blir
mindre, bli ock hedern och hågen mindre, men alltid mödan lika
stor. Så bekvämligt att ha en ledare, så obehagligt att ledas
bunden. Det är dessutom med snillets alster som med naturens: de
trivas illa transplanterade. För att utveckla sig och frodas fordra
de sin näring av samma jord, där de upprunnit.» På en
teaterentusiast som Gustav III tyckes emellertid detta uppsägelsebrev ej
hava inverkat. Ty blott några månader senare skrev han till
Kellgrens gode vän Clewberg: »Hälsa Kellgren och fråga honom om
hans nya arbeten. På ett helt år hava vi ej haft av honom varken
en tragedi, en opera eller en komedi. Om det fortfar, måste jag
på hans stol i akademien skriva: Du sover, Brutus!» Kellgren höll
emellertid i sig, och lyckligtvis hade han i Leopold fått en ersättare,
som var mera hovman och som med nöje åtog sig alla de uppdrag,
som Gustav III ville anförtro honom. I en kvick och elak inlaga,
avfattad 1810, då han således med fördel kunde ridikylisera sin
forne beskyddare, skrev Leopold: »Konungen älskade vitterheten,
gjorde operor på prosa och trodde, att de blott saknade rimmet
för att vara poesi. Kellgren hade gjort av Gustaf Vasa ett odöd
ligt poem. För min del förskrevs jag från Uppsala att tillägga
slutljuden i Frigga, Helmfelt och andra av H. Maj:ts teaterarbeten. Jag
hade ej Kellgrens talang; men jag var ung, arbetade fortare och
skrev mer. Innan kort uppvägde jag hans beröm vid hovet, icke
genom den verkliga godheten av vad jag gjorde (ty den lyriska
genren var aldrig min), utan, liksom i mekaniska beräkningar, genom
massan multiplicerad med fortheten.»
Efter Gustaf Adolph och Ebba Brahe gjorde sig således Kellgren
kvitt det dramatiska dagsverket hos konungen. Det hade skaffat
honom en ekonomiskt god ställning, och det hade berett honom
väg till hovet, som för alla unga män då hägrade i en trolsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
