Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han emellertid ut för ett äventyr, som han berättar på ett sätt, som
ger oss en ytterst åskådlig bild av en känslofantast från denna tid.
Jag har — skrev han till Hylander — »smakat olycksaligheten så,
som jag aldrig gjort det förr! Jag har sett en man bortföras från
sitt bord till vanära och elände — min värd, en stilla, gudfruktig
gubbe, bortföras från sin hustrus sida, från sin lilla familj, som var
samlad omkring honom, till gäldstugan — det ohyggligaste fängelse
i landet. Vid detta bordet satt jag! O, mitt hjärta vill brista av
förbannelse över denna vilddjurshopen. Han kunde icke genast
honorera en nyss utgiven löpande sedel... O, jag kunde icke kväva
mitt raseri. Jag kände en rörelse att löpa bort och ränna en kniv i
rättsbetjänten — så fräck och bödelsk och vilddjurisk och dum
förekom han mig. Allt sedan i går har jag icke gjort annat än gråtit och
gått och suckat förbannelse! Gråtit ihop med frun, en öm och vettig
människa, en fröken, som haft en fin uppfostran, med mamsellen,
en 17 års flicka, som jag är rörd av, och en änka, fruns gamla
ungdomsvän, som hon föder av ädelmod. O, ljuva och kvalfulla
medlidande! Våra själar förstå och tillhöra varandra. Men vi hava
icke annat än smärta att dela. Min vän! Jag är så Wertherisk,
har så många galna inbillningar. Jag vill öva upp mig i rättegången,
göra mig olycklig för mänskligheten, som trampas och suckar över
allt.» Man tycker sig nästan läsa en sida i Werthers Leiden.
En annan historia, som vidröres i breven, ger oss en nästan lika
åskådlig bild av Thorild, ehuru från en annan sida. Han var »den
vise» och såsom sådan en Gud, vilken ägde rätt att fordra dyrkan:
»Tusen gånger — skrev han — tillbad jag min själs omätliga ömhet,
kraft, ljus och storhet. Denna tillbedelse var den aldra heligaste
av min lycksalighet. Men också trodde jag, att var dödlig var en
Gud i sin natur.» Såsom ett överjordiskt väsen, en profet
betraktade honom ock Heurlin. Då Thorild kom till huvudstaden, hade
Heurlin redan lämnat den och var ute på tingsresor. Tankeutbytet
dem emellan skedde således per brev, och Heurlins äro nästan lika
karakteristiska för tiden som Thorilds. Heurlin skriver, att han
med Thorild ville sluta ett evigt förbund, »att ni alltid skulle vaka
över mitt uppförande, vara min mentor och uppliva hos mig eld
och nit för dygden». Då Thorild åtagit sig uppdraget, svarade
Heurlin, att han förtärdes av längtan till Stockholm: »Vartill tjänar
mig, att du ingått förbundet, att du vill vara min lärare, min vän,
min Gud på 40 mils avstånd? Nej, jag kommer upp i juli månads
slut eller början av augusti. Jag kommer för att tillbedja dig, för
att genom dig åtnjuta livet och förd av dig i naturens tempel
uppoffra mig åt dygden och visheten.» Den Gessnerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
