Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för allt avslag». Till sist inskränkte han sig dock till att låna 25
riksdaler av Armfelt och avstod från det övriga: »Den fiera och långa
suppliken är lika gott med. Man sade och sade mig, att jag borde
begära något, och jag begärde det minsta jag visste, som jag kunde
taga och vara fri... Jag tror annars, att den enda nåd, en man
har rättighet att begära av sin konung är att giva oss rättvisa lagar».
Memorialet 1790.
Sin gamla böjelse att giva konungen en ledning, huru dylika borde
skrivas, hade han ännu kvar, och kort efter sin återkomst började
han arbeta på ett nytt memorial till konungen. Vad man än kan
säga om detta — originalitet kan man ej förneka det. I en punkt
hade verkligen Thorild och Gustav III samma mening, ty riksdagen
ansåg han ej vara en lämplig institution för att inhämta folkets åsikter,
enär den ofta var »en orolig skockning av människor utav föga
förstånd och än mindre ära». I stället föreslog han inrättandet av ett
tribunal för reform och upplysning, vilket skulle ställas under ledning
av en hovfilosof. Dit kunde alla medborgare ingiva förslag, och
konungen skulle förbinda sig att icke utan detta tribunals hörande
utfärda någon lag eller företaga någon viktigare regeringshandling,
Någon offentlighet skulle tribunalets förhandlingar ej hava, utan det
skulle fungera närmast såsom en hemlig och oansvarig domstol.
Memorialet gick således närmast ut på att överflytta konungens och
riksdagens makt på en enväldig och oansvarig hovfilosof. Då Heurlin,
för vilken Thorild läste upp det, icke kunde undgå att finna det väl
fantastiskt, kom det till en brytning mellan de bägge vännerna, och
Thorild ångrade nu djupt, att han slösat »så mycken filosofi på den
bytingen». Men memorialet blev aldrig inlämnat.
Critik öfver critiker.
I stället kastade sig Thorild med sitt nervösa verksamhetsbegär
på litteraturen och vände sig ånyo mot sin gamle antagonist Kellgren,
som han nu angrep i dennes egenskap av kritiker. Det var med
den uppseendeväckande skriften En critik öfver critiker med utkast
til en lagstiftning i snillets verld. Den kom ut på hösten 1791,
sista delen i januari följande år. Den har blivit ganska olika bedömd,
men i en punkt ha de flesta varit ense: om den glänsande
prosastilen, likaså därom att angreppet, i vad det var riktat mot Kellgren
personligen och hans kritik, i det väsentliga var obefogat. Arbetet
var nämligen tillägnat recensenten i Stockholms-Posten och söker
redogöra för dennes syndaregister. Kellgren anmälde det första
häftet, lugnt och värdigt. Efter en kort redogörelse för planen
fortsätter han: »Sådant är innehållet av en skrift, som, emedan
adresserad till recensenterna eller, som det här heter, recensenten
i Stockholms-Posten, synes ämnad till en kritik över vårt sätt att
recensera och granska. Med vad skäl, må andra döma. Vår röst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0451.html
