Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Thorilds insats. Jag har redan anfört några exempel på hans förmåga att
i en skarp naturalistiskt färgad poäng sammanfatta sin mening, och
jag kan anföra ännu ett. Han polemiserar mot Helvétius’ teori, att
geniet skapas av yttre omständigheter, framför allt genom
uppfostran. Enligt Thorild är geniet en naturkraft; men blir icke snille,
utan man födes därtill: »Varför bär apeln äpplen? Päronträdet päron?
Eken ollon? Detta andra trädet muskot?» Det är naturen, som
här verkar. »Men efter systemet av Helvetii omständighetspuppor
skulle Bakelse-Jeana kunnat bliva en Karl XII och Sjöberg en
Shakspere.» Det är svårt att på ett mera åskådligt sätt kunna
komprimera en tanke. Det är Strindberg före Strindberg.
Denna stil är även en annan än Kellgrens. Vi hava redan sett,
huru den i Voltaires skola uppfostrade Kellgren stötte sig på Thorilds
»bouffonnerier». Men här är motsatsen mindre stark än mellan
Thorild och Lehnberg, och i sina brev kunde även Kellgren gå
ganska långt i naturalism. I sina för allmänheten utgivna skrifter
drog han sig dock för dylika visserligen målande, men väl drastiska
uttryck. Hans stil är elegant, kvick, stundom patetisk och även
personlig, men den är icke naturalistisk. Om Thorild förebådar
Strindberg, förebådar Kellgren Tegnér, och hans stil bryter således
mindre starkt mot klassicitetens. Det personliga, individualistiska i
Thorilds stil röjer sig redan däri, att då man läser hans skrifter,
känner man nästan ett behov av att läsa dem högt. Man tycker
sig höra honom, t. o. m. se honom framför sig: en ungdomlig
gestalt med ett livligt minspel, uttrycksfulla gester och med en
ständigt växlande klangfärg i rösten. Han är framför allt en talare,
som, även då han skriver, gör talarens starkt personliga intryck.
Från bokspråkets tyngd har han alldeles befriat sig.
Genom denna individualism har Thorild infört ett nytt
genibegrepp i den svenska litteraturen — visserligen efter uppslag från
utlandet. Ytterst återgår Thorilds genibegrepp till Young, vilken,
även han, hade föregångare i Addison och Pope, och samtidigt
proklamerades det i Tyskland av Sturm und Drang. Geniet är icke
såsom för klassiciteten en lycklig förening av snille och smak. Det
är oberoende av all auktoritet, av alla mönster, av den hävdvunna
smakens alla lagar, skriver själv dylika lagar, är icke arbete utan
natur: »Snillets krafter verka som naturens, så olika, så fritt, så
oändligen underbart i rikedom och styrka. Ve den dåren, som
vågar giva dem en lag, annan än förträfflighetens, än
fullkomlighetens och livets.» Det karakteristiska för geniet är originaliteten,
avvikelsen från det vanliga, de nya och dristiga idéerna, dess
intryck av våldsam — ofta irrationell — naturkraft. Thorild kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
