Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lidner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tydligen på honom, som en av styvfadern införd kungörelse i
december 1772 syftar: »Var och en åtvarnas härigenom att icke utan min
sedel på min räkning utlåna penningar eller lämna varor på kredit
till någon yngling, eho den vara må och under vad sken, som
förebäres. Samuel Aurell.» Samma år togs Lidner från gymnasiet,
enligt skolkatalogens uppgift för att skickas till sjöss — den vanliga
radikalkuren mot varnartig ungdom. Emellertid lät man denna gång
nåd gå för rätt och överflyttade Lidner till Tyska skolan, där
disciplinen var strängare och där han tyckes hava skött sig utan
anmärkning, ty då han i februari 1774 övergick till Lunds universitet,
medförde han ett mycket vackert avgångsbetyg från skolans rektor.
Redan då hade han en viss litterär ställning. I ortens tidning hade
han från 1772 infört en mängd poetiska bidrag, och på gymnasiet
hade han t. o. m. hållit en svensk oration på vers om vår frälsares
lidande. Dessa dikter äro visserligen ganska konventionella och
låta oss ej ana den senare skalden, men de röja onekligen en
ganska stor formtalang hos en yngling på en femton à sexton år.
Lidner i Lund.
I Lund fortsatte Lidner sin tillfällighetsdiktning och blev även
invald i ett där inrättat, men för övrigt föga känt vitterhetssällskap
Utile Dulci. Hans Lundadikter äro av samma art som de äldre i
Göteborg, således föga märkliga. Sentimentaliteten framträder här
dock starkare, särskilt i ett prosaode, som han skrev, då han fyllde
aderton år: »Åt Dig, mitt upphov, skall dock mitt altare uppresas
och röken tränga sig genom tjockaste skyar. Tusende himlar kunna
ej hindra dess fart, inom ett ögonblick skall han svinga sig över
stjärnorna. Serafimer skola föra honom fram och kerubimer höra
min lovsång. Din ära, min skapare, skall jag sjunga så många
födelsedagar, jag genom din nåd får tälja... Mina bortlupna år, mest i
fåfänga, minst i det sanna, hade jag eder åter! Vad var min
barndom? Oskyldighetens tidevarv, gyllene tidens urbild. På den har
jag ändat det glada och fria. Vad är min ungdom? En skinande
is, hal och slipprig, skröplig och störtande nog, ty vidriga öden
hava ej varit främmande.» Här hava vi både den sentimentala,
herrnhutiskt betonade religiositeten och en antydan om Lidners
sedermera utformade människoideal: den förvillade, som väl begått
fel, men som är mera olycklig än brottslig och som trots sina
felsteg dock bevarat det väsentliga: det ömma och känslosamma
hjärtat. Denna ståndpunkt antydes ännu bestämdare i en av de
teser, som Lidner försvarade på Göteborgs nation: In lacrymis
voluptas. Det är således mer än troligt, att han under dessa år
studerat och tagit intryck av den nya, sentimentala litteratur, som
vid denna tid kommit på modet, således Ossian, på vilken möjligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0468.html
