Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svårligen av egen drift hava parafraserat »en medelmåttig fransk
dussinskribent, om ej det skett ex officio». Såsom vi minnas förföljdes stycket av
en genomgående otur och blev icke uppfört under Kellgrens och Gustav III:s
livstid. För ingendera är operan karakteristisk.
Cora och Alonzo.
I stället invigdes det nya operahuset 1782 med Adlerbeths opera
Cora och Alonzo, vartill Naumann skrivit musiken, och här möta
vi en i viss mån ny typ. Cora och Alonzo var nämligen icke en
mytologisk operabalett, utan en »lyrisk tragedi» av samma art som
Metastasios och Quinaults operatexter, Kellgrens samtidiga Æneas i
Carthago och Lidners också samtidiga Medea, som visserligen voro
mytologiska, men ej baletter. Här däremot hade ämnet lånats
från en episod i Marmontels vid denna tid ytterst populära roman
Les Incas, och händelsen spelar i Peru, varigenom författaren fick
tillfälle att utveckla den teatraliska prakt, som samtiden ville finna
i en opera — man fick skåda Solens tempel, en helig dans av
präster och prästinnor, en strid mellan spanjorer och infödingar, en
jordbävning m. m. Sedan hjälten och hjältinnan blivit lyckligt
förenade, slutar det hela med en balett. Konung Ataliba dekreterar
nämligen: »Gå, folk, med sång och dans att glädjen offer bära» —
vi känna här igen huvudtemat i fru Lenngrens bekanta operaparodi.
Men huvudvikten ligger nu på tendensen. Cora och Alonzo är
nämligen en upplysningsopera, som företer en viss likhet med
Voltaires Alzire. Alonzo är spanjor, men vill ej betrakta
spanjorerna som landsmän, »då de med våld och rån och blod befläcka
sig». Själv är han kristen, men »en landsman utart dygd, en kristen
utan seder har förverkat brödrarätt». Han älskar Cora, som mot
sin vilja skall vigas till prästinna i Solens tempel och såsom sådan
lova evig kyskhet, och här har Marmontel inlagt en polemik mot
katolicismens klosterväsen. Ett evigt ok — heter det i slutet
må ej besvära Solens prästinnor: »må deras fria håg det enda
bandet bli». Incasfolket håller emellertid på sina gamla, trånga
religiösa föreställningar, och den brottsliga prästinnan Cora skall
straffas med att levande begravas. Men så sjunger Alonzo en aria,
fylld av upplysningens tolerans, och vinner därmed hela folkets
anslutning till sin fördragsamhetslära:
Vise konung, lär att skilja
En gudomlig helig vilja
Från vidskeplighetens skri.
När den ena mildhet föder,
Mänskligheten sårad blöder
I den andras slaveri.
När den Gud, som livet giver,
Själv åt hjärtat ömhet lär,
Månn’ en drift fördömlig bliver,
Som hans godhets avbild är?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0536.html
