Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handlingen: skall Johan Gyllenstierna bliva upptäckt eller icke?
Även karaktärsteckningen är efter 1700-talets krav god. Tegel
har verkligen ett motiv för sin ondska och sitt hat: faderns öde,
alla de förödmjukelser, han själv fått lida, och han har en viss
rätt att hata högadeln. De »ädla» gestalterna hava åtminstone
samma naturtrohet som i Corneilles dramer. Erik Bielke, som
älskar Siri Brahe och är trolovad med henne — han vet nämligen
ej av hennes hemliga giftermål — blir, sedan han fått veta detta,
hennes riddare, åt vilken hon vågar anförtro sig och som försvarar
sin rival. Johan Gyllenstierna är den trogne legitimisten. Då Gustav
Adolf skonat hans liv och givit honom full frihet att välja parti,
blir han först överväldigad av den unge kronprinsens storsinne och
vill svärja honom trohet, men stunden därpå åtrar han sig: »Nej,
prins, ni är för stor, för ädelmodig att vilja missbruka den
förtjusning, ni uppväcker, för att låta mig i ett ögonblick försaka tio års
trofasthet. Sigismund är min konung. Gud har satt honom
därtill. Blott döden kan giva mig en annan.» Och Gustav Adolf
förklarar sig vörda denna trohet. Stycket mynnar således också här
ut i Gustav Adolfs apoteos. Och karakteristiskt för Gustav III är,
att det framför allt är konungens storsinne att kunna förlåta sina
fiender, som slagit an på hans efterföljare.
Fyra komedier.
För stycket, liksom för de följande, fick Leopold till en början gälla såsom
författare, och framgången lockade konungen att fortsätta med nya arbeten.
Tidpunkten (1788—1790) för denna teaterkampanj var onekligen egendomligt
vald, ty dessa så glada och spirituella stycken skrevos ju under den mest
kritiska perioden av konungens liv, under det ryska kriget, då kronan
vacklade på hans huvud, och detta visar kanske bäst det proteusartade i hans
väsen. Äldst är Den ena för den andra, som uppfördes i maj 1788, nästan
samtidigt med att mobiliseringsordern gavs till arméen och flottan. Stycket
står på gränsen till en fransk fars, är ett uppsluppet skämt med en mycket ledig
och naturlig dialog och en god planläggning, ehuru denna, såsom Levertin
funnit, är sammansvetsad av två »hjärtligt tråkiga» pjäser, Savins La
saintongeoise och Murphys Old maid. Mindre betydande är den nästa, Den bedragne
bachan, som närmast verkar såsom en arlequinad och även är en efterbildning
av Saint-Foix’ Arlequin au sérail. Mera romantisk är den tredje: Alexis
Michaelowitsch och Natalia Narischkin, i vilken Gustav III tagit upp en anekdot
ur Peter den stores historia och förbundit denna med intrigen i en komedi
av Saint-Foix, Le rival supposé. Under förklädnad och okänd har tsar Alexis
vunnit den sköna Natalia Narischkins hjärta, och han vill nu pröva hennes
trofasthet. Alla de förnäma damerna i riket kallas till hovet, för att tsaren
bland dem skall utvälja sin gemål. En hovman, som utges såsom tsaren, friar
till Natalia, men får korgen, och nu är Alexis viss om, att det är han själv,
som är älskad. Mest framträdande i stycket äro de komiska rollerna,
hovmannen Fedor och Natalias amma, och det till synes så harmlösa stycket har
även en satirisk udd. Det skrevs 1789, då hovets damer gjorde sin stora
fronde mot konungen, och denne har här svarat med att giva tre satiriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0566.html
