Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Leopold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan för alltid egnat eder. Med kaffeförbudet påsyftas ett skadligt
överflöds hämmande och alldeles icke hälsans förstörande, där vanan
gjort dess bruk oundgängeligt. Om min kungl. sekreterare,
innesluten i sin kammare, nyttjar den ena eller andra medicinen, hörer
varken till lagstiftarens eller allmänhetens kunskap», och
Reuterholm slutade med att utlova att såsom vitterhetens vän själv skicka
skalden det kaffe, han behövde. Något poem över »den
känslofulle» fick Reuterholm ändå icke, men däremot den 1 januari
1795 en högstämd versifierad nyårsönskan, som bör hava
tillfredsställt även Reuterholms fåfänga, och med anledning därav kom
Leopold med en ny begäran: om förhöjda kostpengar för den
bibliotekarieplats, från vilken han var tjänstledig. Även det beviljades,
och därmed höjdes hans lön med 150 rdr från tjänstfrihetens början.
Reuterholm, som nu tyckte sig hava gjort nog för sitt porträtt, gav
Lindblom i uppdrag att påminna Leopold, och genom Lindblom
svarade denne: »Det ämne, Hans Excellens givit mig, är skönt,
och jag vet ej, om Svenska akademien någonsin skall giva ett
vackrare». Trots det så ypperliga ämnet fick likväl »den
känslofulle» fortfarande vänta på sitt porträtt, och så kom bråket med
invalet i Svenska akademien. Leopold röstade visserligen på
Reuterholm, men kunde ej få de andra med sig och var tydligen
ganska ängslig att råka i onåd. Några veckor efter akademiens
upplösning skrev han till Reuterholm: »Om den känslofulle smärtas
att dömas orättvist av en lättsinnig hop, över vars vrånghet han
lätt upphöjer sig — vad skall han då lida, om han fruktar att
misstänkas för den lägsta otacksamhet av den ädlaste välgörare,
av den, som mött alla hans önskningar med den mest nedlåtande
godhet, av den, som han är skyldig en stor del av sin levnads
lugn och bärgning?» För att hjälpa upp situationen skickade han
då i augusti 1795 början av det så omtalade poemet. Det skulle
heta Förtjänsten och var dedicerat till Reuterholm med ett företal,
som sedan skulle tryckas, när poemet blivit färdigt. Det är ej —
så börjar det — »lycksökaren, som offrar åt den mäktige. Själar,
som äga nog upphöjning att från dess tungomål urskilja sanningens
och känslans, skola ej misstaga sig därom. Till de övriga talar jag
icke.» Mera fick Reuterholm aldrig se. Den 1 november 1796,
då konungen blev myndig, var hans saga slut, och Leopold vaktade
sig väl att hylla en fallen storhet. Å den andra sidan tyckte han
det vara synd att låta poemet ligga, och då han gav ut sina
Samlade skrifter (1801), införde han det där under titel: »Förtjensten.
Till ***», då ingen anade, att det hatade namnet Reuterholm dolde
sig bakom de tre stjärnorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
