Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genombrottets närmaste förberedelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Schlegel, då han kunde så starkt känna dess skönheter, att han vågade säga:
adertonde århundradet har frambragt två ting, som skola föra det till eftervärlden:
franska revolutionen och Wilhelm Meister». Lika hänförd är han över Hermann
und Dorothea; Schiller läsa de båda vännerna också, men här är berömmet
betydligt mera reserverat. Vidare studera de Hölty, Bürger och Tieck, men
betecknande för den nya tiden är, att de icke hänföras av någon fransk författare
utom Rousseau. Du säger — skrev Hammarsköld — »att franska blir dräglig
under hans hand. Du hade snarare bort säga: den upphör att vara franska, när
den bearbetas av Rousseau.» Då Livijn råkar på Voltaires Pucelle, måste han
ursäkta sig för vännen: »Jag läser nu Voltaires Pucelle, men gudarna veta, huru
och vadan det kommer, att jag tycker att den är bra och rätt rolig.»
Den franska litteraturen betraktades således nästan som tabu. På denna punkt
skuro sig dock meningarna i Vitterhetens vänner skarpt mot varandra.
Hammarsköld hade inskickat en tävlingsskrift, Rimmets historia, som visserligen ej är
bevarad, men vars innehåll vi känna genom den ypperligt skrivna kritik, för vilken
den inom sällskapet utsattes. Med en ton av hög överlägsenhet — yttrade en
medlem av sällskapet — beskrattar författaren »fransyska litteraturen och
fransosernas skolmästarsmak, ehuru man med skäl kunde fordra, att den, som åtager
sig att döma om en hel nations vitterhet, icke allenast bör hava läst utan ock
efter konstregler granskat dess bästa författare, och detta tror jag ej, att
författaren till närvarande skrift gjort eller ens kunnat hinna att göra.» Hammarsköld
erkänner väl, att han fick duktigt »påskrivet», men sin smak ändrade han icke
och förblev tysk och antifransos. Utom den tyska litteraturen ville han och Livijn
dock lära känna även andra vitterhetsområden. Livijn började att lära sig engelska,
läste Gray, Shakspere o. s. v.; Hammarsköld, som kort därefter också grep sig
an med engelskan, översatte 1804, från tyskan, en av Petrarcas sonetter och
började också att taga lektioner i italienska. Även med den spanska litteraturen
gjorde de bekantskap, ehuru i tysk översättning. Av äldre svenska författare
svärmade de för Thorild, Lidner och Bellman, och om den senare handlar
Hammarskölds inträdestal i Vitterhetens vänner. Vad han särskilt framhåller, är
Bellmans naturtrohet. Man hade klandrat honom för hans ruskiga krogscener, men
— frågar Hammarsköld — »skulle han hava föreställt en Djurgårdsbal såsom en
fackeldans eller slagsmålet vid Dantobommen som striden vid Valkiala? Nej,
naturteckningarnas sanning är väl en av de viktigaste regler i smakläran.»
Likaledes hade han fått blicken öppnad för storheten i den under upplysningstiden
så gott som bortglömde Stiernhielms diktning. Jag kan ej säga — skrev han
1805 till Livijn — »vad det fägnar mig att höra, det du studerar Stiernhielm.
Han är den ende av våra svenska poeter, som förtjänar att studeras, och han är
en av de få, som man i anseende till sin smaks bildande kan läsa med nytta.
Hos ingen av våra landsmän råder en sådan överensstämmelse mellan form och
innehåll som hos denne store författare, hos ingen en så ren och från alla
konstlade sentimenter fri ton. Han var verkligen en glad själ, och en sådan är skapad
till skald, ty blott i ett lugnt och klart vatten kunna de kringstående objekterna
spegla sig.» Även den goticism, till vilken vi under förromantiken funnit ansatser,
har lämnat spår efter sig i brevväxlingen. Livijn hade läst Grays The bard och
The descent of Odin: »båda, isynnerhet det förra, med Pindari höghet och en
norrmans starka, oböjliga karaktär. O, vad det är förtjusande, denne bards tal
till konungen! Man skulle tro sig höra Ossians harpa klinga för att nedkalla
alla olyckor över en elak kung och besjunga fallna hjältar.» Även Hammarsköld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
